...till något annat än jobb, fläng med hund osv. Jag har en timme till innan min arbetsdag börjar, och har redan gått långpromenad i skogen i ösregnet, strukit ett par skjortor....amazing, isn't it! Klockan är prick nio.
Igår kväll sent fick jag äntligen ringt min bror. Kanske blev det av för att jag jobbat kväll med matlagning och servering. Han är ju kock, så det knöt an naturligt. Vi talade om våra liv, var vi är, hur vi mår. Och det slog mig att nu, när jag (fortfarande...) har halva livet kvar, så är det nog så att "OK", och "bra" räcker ganska långt. Kanske är jag luttrad, men det känns som att insikten om att det visserligen alltid kan bli bättre, men inte nödvändigtvis blir det är helt acceptabel.
För är det egentligen så intressenat med det bästa, det ultimata? Att allt man gör skall vara mer, att det man konsumerar skall vara "bäst i test" osv. Jag tycker nog inte att det är så viktigt längre. Härom dagen försov jag mig lite grann, bara 45 min. eftersom jag glömt någon knapp på väckarklockan. Det blev lite hets, och lite kris, men jag fick till schemat genom att fixa en medtagen "paniklunch"...kokta ägg, en bunt rädisor, cocktailtomater......
Så när jag jag tog morgonpromenaden med Mixie, hade jag plötsligt en kvart till övers...Den gick till att plocka blommor i solen! Smörblommor, rödklöver, fina gräs. Det var lycka, och det räckte långt! Att komma ihåg den små tingen i tillvaron, vad skönt att jag blev påmind om det!
Jag har väl tur som har hunden som tvingar ut mig i naturen, för det är där det är lättast att komma ifatt sig själv, och att känna någon sorts förankring med världen jag lever i. Mitt något aparta liv gör att jag ofta funderar på alla dessa människor som är vad de gör, eller ännu värre vad de har. Jag undrar hur det känns innerst inne att alltid hänga på vad andra dikterar, att följa trender, att måsta ha det senaste, att kanske inte känna att det man gör räcker. Lika jobbigt antar jag att det är att vara den som övertygar om vad som är det senaste, bästa, snyggaste...
Å andra sidan träffar jag människor som nästan paniskt berättar (för vem?) att allt är bra, de älskar sitt jobb, det är så berikande, fast det är väldigt mycket just nu och......Är det så att mycket av vårt välbefinnande baseras på enkla impulser, "kickar"? Typ jag mår bra när folk sägar att jag är snäll, duktigt, vacker.....
Jag skulle gärna vilja komma ifrån det "behovet" själv, men jag är ju bara människa....Och visst är det väl OK att bli glad åt uppskattning, men visst borde det väl finnas andra anledningar till vårt handlande?
Oj, vad tankarna far i en fart och fingrarna i en annan! Det blir inte så välformulerat som jag önskar, men det får gå. För mig är det här viktiga frågor, och om det så skall ta hela min blogg...!
Det verkar så tröttsamt att vara en "follower", därmed inte alls sagt att motsatsen måste vara en "leader", jag tror inte världen är fullt så svart-vit. Snarare finns det väl en kategori av "sig själva nog", och så kanske dem som jag hör till, som inte egentligen bryr sig så himla mycket. Men visst, har jag kalas vill jag ha det på ett visst sätt för att visst, det ger ju en viss gratifikation att få en positiv respons på sina ev. ansträgningar.....Jag vimsar, för jag vet inte riktigt själv vad gränserna går mellan att göra saker för sig själv, för andra, eller för "kicken".
Något att fundera på lite senare, med dammsugaren hack i häl......
3 kommentarer:
Tack, vännen, det där var verkligen tänkvärt. Jag håller med om att det så här dags in i livet räcker med "bra". Kanske för att man vet hur lätt det kan bli vidrigt och outhärdligt, och hur korta stunderna med "bäst" är? För den där hissnande lyckokänslan då man känner att "this one goes up to eleven" är ju bara korta glimtar i ens liv, som när man plockar en bukett, ser något, inser något...
Jag förstår mig inte heller på folk som jagar genom tillvaron och bryr sig så förbaskat mkt om vad andra tror och tänker om dem. Men de är många. Skrämmande.
Javisst är det skrämmande? Och när jag tänker på hur mycket JAG JAG JAG allt detta för med sig, undrar jag hur det kommer att gå, med sämre tider, fler människor, och så väldigt lite utrymme för medkänsla, generositet, glädjen i att dela med sig utan att nödvändigtvis "få något" för det....I shudder!
Jag tror att allt det där med att människor bryr sig om vad andra tycker och så gärna vill vara "rätt" och göra som andra samt ta för sig, bara bottnar i osäkerhet. Egentligen är vi ju likadana i grunden - det märker man om man börjar prata med folk. Men hos en del sitter det där långt långt inne...
Skicka en kommentar