Japp, så får det bli. Nu har jag dragit bene efter mig i vad som känns som månader....Bytt stil hit och dit, lekt med design etc...allt för att slippa ta ett rejält tag i mig själv, och denna blogg.
Jag har fyllt femtio alldeles nyssens, det gjorde inte särskilt ont, men visst känns det på vissa sätt. mer om det senare, eller på andra bloggen som är det allra minsta mindera utelämnande. Här kan jag konstatera att jag har vänner. Både goda, riktigt goda, och sådana som är FB-trogna. Det värmer, och jag är glad för kommunikation förutom den närmaste familjen! Familjen ja, både min far och syster hörde av sig på dagen. Ja, min bror också, men han är självskriven gratulant, och för mig fullkomligt välkommen. De två andra tog mig på sängen, far icke minst. men men, åren går, och jag har inga hard feelings längre. fast det frstås, att höra varje dotters/sons skräcklitania ; jag vill träffa dig före jag dör-litanian........oh well, we'll see.
Som sagt femtio. vilket innebär att det nu är hälften kvar! Jodå, ett visst mått av äppelkäckt lever fortfarande kvar, fast det skall erkännas att jag ibland känner mig både luttrad och trött...och gammal, och luttrad....Oftast för att det inte är alldeles lätt att se att det finns saker kvar "att göra". Ja jag vet, det finns det, men vad, och varför? I min bok innebär luttrad ju att man likom inte kan hetsa upp sig fullt till den milda grad som tidigare, så vad är det då för idé med nya vistor? Man undrar, och lär väl så smånongom få rda på det.
Några nya grepp blir det dock. Nästa vecka blir det nästa /sista operation. Jag är bara lite nervös, men har ju ändå förlikat mig med tanken. man kan ju alltid tacka nej, men jag tackade ja, so.......Lite nojigt låter det med bentransplantat, men det är litet, och nuförtiden funkar ju smärtstillande på ett helt annat sätt, så det skall gå bra bara! Som sist blir det torsdag kväll med inskrivning, operation fredag morgon, och tja sedan får vi väl se.
Hursom är jag glad att det till slut blev snöflingor på bloggen! jag vet inte vilka, eller hur eller varför, men vad gör väl det. det snöar!
Nu skall jag Googla efter en snygg desk-top calender....
A+!
7 kommentarer:
Många snöflingor blev det... o så fint! Jag ska tänka på dig extra mycket på fredag morgon och skicka styrka (vi skulle utvecklat reiki-biten redan i somras så hade jag kunna skicka lite...!). Själv nojar jag mest över att vattenledningarna ska ha fryst sönder på Tjörn... Imorgon kväll vet vi... Kram, Lena
Tack min vän! Ja synd på Reikin, men det är ju snart sommar igen...typ. Tänk gärna på mig på fredagen (den 10:e), det kan aldrig skada.Vi får se hur det blir med sms-kontakt, det är ju ögonen denna gången=svullet efteråt=inte se särskilt bra....
Hoppas allt är väl på Tjörn! Hur blev det med bilder??
Kram!
Ögon och bentransplantat? Låter komplicerat? Men det kommer gå jättebra, de där kirurgerna vet ju vad de gör... Ja du, jag ska skicka några bilder på mail, vill inte gärna lägga upp bilder på FB. Just nu är det ett arbetsläger och inte så tjusigt, men vitt börjar det bli i alla fall! Kram.
Jotack, jag känner mig både trygg och avspänd (nåja..).
Mail går fint, whenever. Bastu är ju bara sååå trist!
Men jisses - där är du ju! Jag som suckar och klagar för mig själv att du aldrig, aldrig skriver något...
Bentransplantat och ögon, ja vi får la se hur det blir...ha ha! Nej, skämt å sido, oroa dig inte, Danatte. De vet vad de gör. Men som jag sagt förut - sköt om dig ordentligt så att du inte svimmar och tar ut dig!
Roligt att din familj hörde av sig! Men föräldrar alltså... När fan blir gammal... osv.
Det finns väl massor kvar att uppleva? Själv väntar jag fortfarande på att få uppleva något överhuvudtaget. Det blir vad man gör det till. En klyscha men ändå så sant.
ps bloggen är verkligen snygg! Jag vill ha sådan här tapet.
Cara, som vanligt goofade jag bort mitt svar, men kontentan var; ja, eller hur? och DANATTE är sooo not coolt!
Baci!
Ha ha ha hoppsan, men spana in dina egna stavfel innan du anmärker på mina, Madame! Snöflingorna gör att mitt adsl går långsamt och jag ser det jag skriver fördröjt... Därav konstiga Danatte, Denatt, Gonatt-stavningar...
Jag tänkte på det där med att vara luttrad och inte längre hetsa upp sig över nya upplevelser. Är det så viktigt att hetsa upp sig, egentligen? När man är så här pass gammal vet man ju att det är samma himmel överallt och man tar det lite lugnt med intrycken, men det är ju ändå ganska trevligt att göra och se saker. Kanske blir det så att man uppskattar det som man som yngre kallade för "det lilla" mer? Äh, jag vet inte. Det låter hemskt trist, men det är det ju inte. Men man blir ju varse om att den där bilden man hade av världen och av livet som ung inte alls stämmer. Och kanske det är en besvikelse, men det är ganska skönt också.
Hmm. vi får ta den här diskussionen när vi ses - i juni!!??, mitt bredband är alldeles för segt för mina snabba tankar...hehehe...
Skicka en kommentar