Att skriva dagbok

var något som det kändes som att man "måste" göra under barndomen och ungdomen. Det förekom i böcker, och jag fick vid något tillfälle en röd dagbok med en liten nyckel till. Jag tror det var födelsedagen 1972...
Visst försökte jag, men det kändes aldrig riktigt rätt. Som om jag skrev för att andra skulle läsa, och därmed blev det helt fel. Förmodligen kändes det fel för att jag skrev det jag trodde den eventuelle läsaren ville läsa. So sad! Men så var det då. Nu när jag bloggar för glatta livet är det annorlunda. Främst förmodar jag för att jag ju äntligen blivit vuxen. Ja äntligen. Det tog mig många år att sluta med att försöka vara tillags hela tiden. Helt kan man väl aldrig få sina ränder att gå ur, men jag gör så gott jag kan nu. Försöker sätta mig själv främst utan att trampa för mycket på andras tår eller egon. Försöker att vara snäll mot mig själv utan att ge efter för min slöa, slappa och lata sida. För om det är något jag börjat hålla fast vid mer och mer så är det att inte alltid gå den enkla vägen. Det kanske låter förmätet och drygt, men så är det verkligen inte. Jag bara känner att det ju ändå måste finnas någon disciplin, något att rätta sig efter i denna vår tid som enbart verkar inriktad på den egna tillfredställelsen på alla de sätt. En del märkligare än de andra. Jaget verkar vara det som är det viktigaste. Att unna sig, att förtjäna, att det på något sätt alltid är någon annan som är anledningen till hur vi har det. Det faktum att vi alla (mer eller mindre) bara reagerar, bara svarar med en reaktion på någon annans aktion känns oroväckande.
Å andra sidan är jag en obotlig optimist! Jag vet helt säkert att det finns fler goda människor än onda. Att alla har en kärna av gott inom sig. Och att man skall passa sig för att tro att man är ensam om att ha kommit fram till de få insikter man har.....Det känns tryggt att veta att det inte finns något nytt under solen. Att jag bara är en liten del av det stora. Att jag visserligen har ett värde, men att det inte nödvändigtvis är större än någon annans.
För visst, jag sa till den amerikanska vänninan att " I was brought up to despise people.."( Det var förenklat visserligen, men..) Tack och lov har jag förstått att det var något som var grundat mer i rädsla än något annat. Och tack och lov så är ialla fall inte jag så rädd av mig längre!