I stället för att göra nytta...

har jag fortsatt att uppdatera mitt "låsse"-bibliotek. Så kan det vara ibland. Kanske känner jag mig lite "inferior". Så många andra bloggar är så bra, och jag var inte helt förberedd på att jag faktiskt brydde mig lite om vad andra gör på sina sidor. Nåväl, jag hade ingen klar idé om varför jag började blogga. Lillebror frågade mig häromsistens, och jag kan inte minnas att jag gav ett vettigt svar. Så....varför då jämföra sig med andra? fast i coh för sig är det väl just i jämförelsen som vi ser var vi står? Frågan kan ju ältas vidare; varför är det intressant att veta var vi står? Frågor som jag i skrivande stund inte ens tänkt igenom, än mindre har rediga svar på.

Något annat jag inte har svar på, men skulle vilja ha, är; Vad betecknar egentligen "bra"? En fråga som har många delfrågor, och fler svar än jag orkar tänka på. Kanske skall jag göra som Ylva, och få till en liten enkät.....

Nja det får nog vänta, jag får nog finslipa det hela först.
*
Det jag gör mest av allt nu är att försöka finna tid för boken om Mamah och Frank. Inte för att mitt liv liknar Mamah's, men ändå kan jag sympatisera med hennes vilja att få utvecklas själv, för sig själv. Nu när hon träffat Ellen Key och genom henne fått bekräftelse på det hon själv känt så starkt blir det extra spännande. Skall hon månne lämna Frank? Eller kanske bli E K's förkämpe i USA? Eller försonas med sin familj och snällt komma hem? Det är riktigt roligt att inte veta hur det går! till skillnad från Ann Patchett's bok som ju visserligen var bra, men där ju slutet gick att skönja tidigt tidigt i berättelsen.

Jag kan inte annat än undra när bilden på Mamah togs. Hon ser luttrad ut. Fast jag vill gärna tänka mig att det inte är besvikelser som märkt henne, utan erfarenheter som fått henne att växa. Oj vad man kan romantisera! Förmodligen var det bara obekvämt hos fotografen. På den tiden tog det säkert en kvart att ta ett enda kort... Hur som, jag såg just att boken ju finns på svenska för den som inte vill läsa engelska. "Kärleken till Frank" heter den då. Gå till biblioteket!

*

Imorgon skall jag till fotograf i Nice för att ta porträtt. Hoppas att jag ser ut som folk, (elegant och luttrad!) så att ett foto kan komma att ses här. Porträtten är för medicinska ändamål, så jag hyser inte mycket hopp...

*

Tidigare nämnde jag Lillebror. Jag tycker uppriktigt synd om barn som av en eller annan anledning berövas ett syskon. Skälen är många, och säkerligen alltid goda, men oj vad synd att vara ensamt barn i de vuxnas värld! Det är inte nådigt ens att som vuxen att kunna hävda sin rätt, att bli lyssnad på och tagen på allvar. Hur mycket tyngre är det då inte för ett barn? ine för att man mitt i barndomen kanske alltid uppskattar sitt syskon, men det är ialla fall någon som är som en själv. Och senare kanske man behöver den där andra sidan av barndomen för att se hur det egentligen var, eller för bekräftelsen. Eller kanske bara för att ha någon som känner en hela vägen...Så är i vilket fall min Lillebror för mig. Utan honom skulle ingen kunna minnas mitt liv med mig, och allt som varit skulle kännas mindre...reellt. (Är det ett ord? Är det rätt stavat?) Utan honom skulle jag kanske ha fler negativa minnen av barndomen, kanske helt andra. Hur som helst så är det alltid lika kul att träffas, dricka vin, sjunga låtar från "way back when", tala om mamma...som vi säger, "stuva", allt det där som ingen annan riktigt kan dela.

Nostalgin flödar över. jag behöver fixa till en låtlista från då!