Steely Dan på stereon....

och en kopp skållhett starkt kaffe....Det är söndag efter lunch och sååå länge sedan jag skrev något nytt! Jag tillhör dem som hävdar att med ett slentrian-mässigt liv går tiden fortare. Men ibland är det inte bara så, utan också alla dessa små extra-händekser som gör att vardagen liksom springer ifrån en; generator-byten, extra arbete, evigt regnande som suger entusiasmen ur en...you name it.
Nu är det ialla fall slut på en del av detta. Twingon har fått sin tredje generator, solen skiner från en perfekt Medelhavshimmel, och det är söndag. Skönt när man landar igen, och kanske till och med själv kan styra sina handlingar, inte bara hänga med i händelserna, ständigt tittande i almanackan för att se om man kanske ändå glömt något viktigt.

Arbetsveckan har varit dräglig, extra-jobb till trots. Jag trivs så bra med det jag gör att det inte känns som arbete ibland. Som kanske framgått är ju "hushållsnära tjänster" det jag utför. I pigdebattens Sverige har det ju inte direkt haft någon hög status, men hr är det fortfarande helt OK. Debatten följde jag aldrig riktigt med i, men jag tycker mig minnas att den gick ut på att inge skulle "behöva" städa hemma hos någon annan. Tja, chacun sa merde..., alltså, var och en har sin egen skit....Om någon är villig att betala mig bra pengar för att slippa göra det tråkiga hemme, så varför inte? Om jag jobbade lite mer skulle jag gladeligen betala någon för att ta hand om min skit! Hemarbete har en tendens att bli betydligt trevligare mot betalning, åtminstone för mig. Och som jag sagt tidigare så är det en ynnest att få ta del av allt trevligt som folk gör, och allt vackert de har, utan att känna att man måste ha samma själv. Oh well, det kanske bara är jag. Kontentan är i alla fall att jag trivs, är nöjd med vad jag gör, inte suktar efter en (förmodligen då minimal) pension. Tvärtom, jag planerar att arbeta så länge det går, och sedan...tja, vem vet? Livet känns allt för prekärt för att man skall hänga upp sig på en vag framtid. Även om Obama vann valet, och vi kanske äntligen kan få lite nya bra odds.
Angående något helt annat så har jag läst ut "Truth & Beauty". Det var ju ingen rolig historia, och jag googlade Lucy Grealy . Det blev inte så mycket lustigare av det....Men det var fortfarande en upplevelse att läsa om en sådan vänskap även om det gick "from bad to worse". Var annat hade det kunnat sluta? Jag rekommenderar den fortfarande, och mana till tålamod med både Lucy och Ann,även om jag själv blev duktigt irriterad då och då.
jag har funderat mycket på Lucy och hur ens fysionomi påverkar ens beteende. Men det är väl inte så konstigt med tanke på min diagnos. Det senaste är att ta ställning till ett ingrepp som kan hjälpa att få styr på att mitt ansikte inte skall åldras i förtid. När man inte har fungerande muskulatur kommer ju saker och ting till sin spets när huden inte orkar hålla det hela uppe längre. Det är inte fåfänga, tro inte det även om jag är lika fåfäng som vem som helst. Snarare handlar det om att mota Olle igrind medan man fortfarande har en. Ja grind alltså.Nog om det senare.... Tack och lov är jag ljusår från Lucy Grealy!
Nu skall jag istället gå över till boken om Frank Lloyd Wright. Väninnan kallade den "relaxing", det bådar gott. Jag är och nosar på han Banks också, men boken handlar om tiden för Nine-Eleven, och det känns som om just det tåget har gått nu. Och att Iain kanske sitter på det. Vi får se.
Datum ja. På tisdag är här helgdag (igen). "Det Stora Kriget" tar fortfarande en väldigt stor del av den franska vardagen. Det är nog bara ett år sedan den siste krigsveteranen från första världskriget dog. Han var 116 år. Eh...när jag fixade fram länken såg jag att jag hade fel....siste veteranen dog i mars, och han var 110 år, mais quand même.. Det är en märklig kansla att bo i ett land som minns sina krig så väl, och som lever med minnena så nära inpå sig. Varje fransk by jag besökt har ett monument som namnger de som offrat sig för fosterlandet. Många har också monument över de som deporterades, ofta förråda av någon av byns innevånare. Det marcheras, läggs kransar osv. och sedan går livet vidare som förr. Jovisst, det är inte alla som bryr sig, helst inte då det som imorgon bäddas för en perfekt "pont", klämdag som vi kallar det som fransmannen kallar en bro. Men ändå, jag tror inte det finns många franska familjer som inte haft någon som gått bort i något av dessa eviga krig; tysk-franska, 14-18, eller andra världskriget.
Nogsagt om krigen, de finns ständigt med oss, någonstans. Och jag som ju sitter klistrad framför Herrskap och Tjänstefolk itället för att blogga, har just klarat mig igenom just "The War to End All Wars".....
Jag får sluta här för att ta en promenad med M.
A tout à l'heure!