Söndag..igen?! Nej just det, bara lördag

...man kan knappt fatta det ibland, hur fort tiden far iväg. Men så är det, och man blir äldre för var dag (och tydligen kan man som jag glömma av vilken dag i veckan det är...). Personligen har jag ännu inte vett nog att oroa mig inför ålderdomen, men visst känns det ibland att åren går. Jag försöker i mesta möjliga mån (alliteration?) att se de positiva sidorna, ja alltså, utökat vetande och kunnande, ökat självförtroende osv. Visst finns det downsides också, men varför plåga vare sig mig eller andra med dem?

Vi tog oss upp i bergen för att låta hunden få lite snö-spring. I södra Frankrike är "snösväng" ett begrepp som inte betyder särskilt mycket. Vägen var plogad efter veckans häftiga regnande/myckna snöande (beroende på altituden), men det var illa gjort. Alla de platser vi tidigare kunnat parkera på var täckta av snövallar, även där det finns vandringsleder och parkeringsplatser...Tills sist lyckades vi, vid 1000m ändå bli av med bilen. Och vilken lycka! Strålande sol, knarrande snö, skare som bar, inte oss men en glad pudel ialla fall, och över en halvmeter-djup snö. Detta är all vinter jag behöver! (Vi skall nog ut på en mer organiserad trek imorgon.)

Som vanligt har jag tänkt en massa, och skulle berätta om det. Och som vanligt gör själva tänkandet att jag bearbetat, och därmed glömmer...Bloggare, jag? Hardly!

I måndags skulle det vara termins-start på orientaliska dansen, men Djahida, vår "prof." var sjuk. Synd för mig som tänkt gå två ggr/vecka. Å andra sidan tittade jag istället in på ViktVäktarna....the horror! Jag hade gått 800 gr. över maxvikten, och fick följaktligen betala!. Moi, som ju blivit Guldmedlem och ju skulle slippa det! La honte!

Jag var skamsen, och riktigt riktigt besviken på mig själv. Med röda kinder och en tår i ögonvrån satt jag kvar hela mötet bland de gapande, pladdrande fransyskorna, och lovade mig själv att tappa rubbet, och gå tillbaka nästa måndag. Jag har nog tappat rubbet (dagligt vägande är dock förrädiskt), så jag ger mig själv en chans till. Det gör gott att få sina svagheter skrivna på näsan ibland. Jag var lite efter-julen låg innan, och nådde botten med vikten....nu när jag svalt förtreten känns det kanon! Kanske att inte alla reagerar som jag på motgångar, men det är värt ett försök att se på sig själv riktigt kritiskt, och ge sig själv en chans till något bättre. Visserligen är det ju enklare (på kort sikt) att låta det hela ha sin gång, att dras ned djupare i vad det nu än är, men efteråt......

Det är nästan ett år sedan jag gick till VV för första gången, och så här i backspegeln var det ju inte svårt alls! Det som slår mig nu är hur mycket psykologi, och hur lite utseende och smisk på fingrarna det rörde sig om. Att vara snäll mot sig själv på ett vettigt sätt, att ta sin plats, att bejaka sig själv....Kanske låter jag nyfrälst, who cares. En sak är dock säker; utan VV hade jag aldrig bloggat!

Glada vovvar i snö, och pudel på.