"Det började som en skakning

..på nedre däck"...Så kan jag beskriva det nu, när jag tänker tillbaka på tiden när allting blev annorlunda, när verkligheten fick en ny aspekt. Det är tio år sedan nu, som de började försvinna, våra nära och kära. Innan dess hade döden bara varit ett abstrakt begrepp, något som man talade om utan egentligen fatta särskilt bra vad det egentligen handlade om. Jag är faktiskt inte så säker på att jag fattar så mycket bättre nu, och vänjer sig gör man inte heller, men på något sätt är verkligheten nu ett begrepp där döden ingår som något naturligt. Vännen B var först med att bli sjuk, då när vi alla var alldeles för unga. Jag var det ialla fall, för un för att fatta att det inte alltid blir som man vill. Att mormor inte hade rätt när hon sa att "allting går bara man vill". Av naturen optimistisk är gott och väl, även om det ibland är snubblande nära naivitet och blåögdhet. Så B försvann så småningom ut ur våra liv, och innan vi hämtat oss från chocken och verkligheten av att det faktiskt finns ett väldigt definitivt slut, åtminstone för oss som är kvar, så ringde telefonen en kväll och mamma E var borta. Utan förvarning. Visserligen var hon om inte sjuk, som i sängbunden, så åtminstone sjuklig under många år, men ändå inte så att vi riktigt tänkt att hon skulle försvinna då, och på det sättet. Under tiden fick morfar A diagnosen Alzheimer, eller kanske var det lite tidigare, jag mins inte med riktig klarhet hur de här åren utspelades....För medan han var sjuk, och till slut fick flytta hemifrån fick mamma lungcancer. Det blev operation, och jag som ju inte riktigt kunde ta till mig det hela, lyckades med konststycket att "inte höra" att det inte gått så bra ingreppet. Följden blev den vanliga med de behandlingar som vanligtvis står till buds....Under tiden mamma kämpade med sin sjukdom fick min kära I diagnosen cancer i matstrupen....det gick fort, och jag som fortfarande levde i min bubbla av glättig optimism och förnekelse såg henne tyna bort, och dö. Kanske insåg jag då att det skulle gå så för mamma också. Vad jag minns mest från tiden av resor till Sverige, hembesök, sjukbesök mm. är att jag alltid var sjuk, förkylningar, ögoninfektioner, öroninflammation....kanske kroppen svar på allt som var fel? Morfar, som alltid hade talat om att ha ett piller till hands om det skulle bli långvård och elände fick inte chansen att skaffa ett. Om det nu alls går. Han lyckades ta sig ur sitt privata helvete ändå, genom att en dag, demensen till trots bara sluta äta och dricka. Sedan tog det en vecka...
Vi fick en sista jul som en familj, med nya barnbarnen, mycket kul, många klappar, i Malmö. Sedan tog vi tåget, mamma och jag till Göteborg, där jag lämnade henne för att bo ensam i lånad lägenhet. Där var jag sjukare än jag någonsin varit förut, ensam...kanske var det den allra sista riktiga förkylningen, eller kanske var det influensan, jag någonsin kommer att ha. Efter det, nada. Låter det märkligt att lag listar mina småkrämpor på samma sida som cancer, död och elände? Det är bara för att visa reaktionerna jag hade, när jag ju nu nästan inte hade några andra. Mamma hade inte så långt kvar, jag fattade väl kanske inte hur kort tiden var, för när moster ringde mig härnere, och sa att det var illa, sa jag "jag kanske kan komma upp i Maj igen"....My God!
Men informationen sjönk in, och istället för att komma tre månader senare, var jag där på två dagar. Sedan hade vi tio tillsammans, mamma, lillebror och jag. Och det var nog inte förrän då, när jag så henne vara där en sekund, och borta nästa, som det sjönk in på allvar hur döden är. Sedan dess har det fortsatt, älskade mormor E, svärfar....vänner som förlorat sina älskade. Jag förstår att detta bara är början till slutet, och ibland, med tanke på hur hårt det ändå tar på en, förr eller senare, är jag nästan glad att så mycket elände hände medan jag fortfarande var naiv, och ung. Jag ser döttrar och söner på sextio oroa sig för föräldrar på nittio, och undrar hur de orkar utan att själva duka under.
Det är tio år sedan nu som våra första försvann, och även om vi inte alltid talar om dem så har de ju format våra liv, och ibland när jag tänker tillbaka och hör B säga på sitt speciella sätt, "Hallå hjärtat!", ja då, herregud så känns det som om jag hellre hade väntat till mycket mycket senare med allt det här! Smärta, trötthet och ålderdom till trots.