..verkar vara en synnerligen speciell man. Blanche och Marie's historia är så....förvirrande, och krävande att läsa, samtidigt som berättelsen bara flyter för mig! En bekant som tydligen träffat honom berättar om alkoholism, avgiftning, nytändning vad beträffar skrivandet. Jag vet inte hur jag skall se på varken det, eller på det jag läser. Kanske är det hans språkbruk som förför mig mest. Fortfarande minns jag hänförelsen jag kände inför Livläkarens besök, inte alls själva historien, utan just språket, flytet. Jag njuter just nu, men hjälp vilken kort historia det är! Skall jag maska, eller bara "let it rip"?
Jag märker att jag ofta kommer tillbaka till just språket och hur det används, och blir lite skamsen. Mitt eget språkbruk närmar sig oftast missbruk, och inblandningen av, ja jag kan knappt ens kalla det "låneord", snarare egna "hittepå-uttryck", gör det hela ganska förfärligt ibland när jag läser igenom mina inlägg. Sorgligt, men jag känner ändå att jag ju försöker att vara sann med hur jag återger mina tankar och tyckerier i skrift, så det får duga som det är. Det finns en blogg som jag först föll för, som just hade ett så väldigt elegant användande av svenskan, men till sist blev det lite väl...ja kanske krystat är ordet som krävs här. Kanske var det menat som en lustighet, kanske ärligt användande som i talform, jag vet inte, men jag blev ialla fall mätt.
Hoppsan! Oftast brukar jag ha en tanke om en avslutning redan när jag börjar skriva. Så är inte fallet i kväll, så nu vet jag inte hur jag skall ta mig ur det här. Kanske bara sluta, gå till nästa blogg och försöka skriva där.....
2 kommentarer:
Jag gillar just hur du skriver så att det känns som att det kommer direkt från ditt kvicka huvud. Så det så!
Tackar allra ödmjukast!
Du skriver ÄNNU bättre, så rappt och välbalanserat!
Skicka en kommentar