Blåregnskopparna

...har blivit betydligt större sedan förra veckans inlägg. Ändå blir det inte riktigt så vårvarmt som man skulle vilja önska. Men nu är det hela definitivt på gång, och om jag ibland känner mig gnällig och frusen, så är det nog mest för att jag varit krasslig, och ännu inte riktigt kommit tillbaka upp till märket. Jag spenderade till och med en sömnlös natt med att tänka mig in i ett scenario där det visar sig att jag har någon hemsk dödlig åkomma, oc hur jag skulle ta denna nyhet. Allt detta för att jag ringde vår husläkare.....(så här kan det gå till i Frankrike)
Jag ringde dr Ritter (ja! som chokladen!!) på hans mobil, och sa "hej, jag behöver träffa dig, när kan jag komma?". Var på han svarade," jag kan komma förbi inom en kvart, passar det?" Att det gjorde! Han kom, jag beklagade mig, han lyssnade, klämde etc och tyckte det var bäst med provtagning. Som man skriver recept på här, som man tar till provtagningslabbet (privat instans med sjukkasse täckning). Jag passade på att ge en lista på annat smått och gott jag ville hämta på apoteket, no problemo. Ja vi känner ju varandra nu, så han vet att jag inte knarkar i mig alla mina mediciner med en gång, tvärtom är jag en "bra att ha-människa" som gillar att ha ett husapotek handy.
Anywho, med recepten i handen gick jag för att få tid för proven, det blev nästa morgon innan frukost, och till apoteket som gav mig hela klabbet mot att jag visade mitt "carte vitale" (typ sjukförsäkringskort), och pappret för min egen privatförsäkring. Inga pengar passerae, vare sig där då, eller på labbet nästa dag. Labbet faxar så mina provsvar till Doc., samt ger mig kopior på det hela....visst är det smidigt?!
Nu blev det ju helg, så Doc. har inte ringt direkt, som han brukar för att berätta vad han kan utröna av provsvaren, därav min sömnlösa natt, men å andra sidan hade han säkerligen ringt om det varit fara å färde, så jag sover ganska gott ändå på det stora hela. Nej, jag är inte lagd åt det hypokondriska hållet. Däremot märker jag ju att vad som helst kan hända vem som helst, när som helst, och visst är det lätt att vara filosofisk, när man inte drabbas av något, men jag undrar ibland...över hur det känns att vara tvungen att bara inse faktum, att behöva gå igenom behandlingar, oftast smärtsamma och långvariga, att hoppas, men inte vara säker....Att tänka på vad man jort och inte gjort, kanske känna att man ändå missat så mycket, skjutit upp, prioriterat fel. Herregud hjälp oss alla att stå ut!
Det blir rörigt ser jag, men det är ett rörigt ämne. Jag känner att hela detta med livshotande sjukdomar, hur skall det gå-känslan är svår att få något fast grepp om. Kanske skall det vara så, för hur skall man kunna klara att gå igenom sådant mer än när det verkligen behövs? Man kan ju inte vara beredd på allt, helst int det värsta, inte ha ryggen fri och gardera sig. Förresten handlar ju inte allt om sjukdom som leder oss ut ur detta livet, man kan ju också vara kvar, fast i ett skick man inte ens visste fanns innan. Morbida tankar kanske, men inte bara.
Min dansinstruktör Djahida fick Cronhs sjukdom för 15-20 år sedan. Jag fattar det som att det är ungefär som att mag/tarmkatarr i kombination med maginfluensa och influensaont samtidigt, och att det blir kroniskt....Hon dansar för att inte tycka synd om sig själv....hon lärde sig att istället för att ställa frågan "varför?", fråga sig "varför inte?". Tja varför inte jag, likaväl som någon annan? Vi är ju alla i grunden lika, och ingen "förtjänar" väl egentligen sin sjukdom?

Kanske är det enda rätta att bara dansa vidare igenom livet, ta vad som komma skall när det kommer bara. Kanske kommer det inte ens, kanske är det inte så farligt när man väl står där ansikte mot ansikte med vad det nu är kommer att vara. Som Mårran......