Visst är det en käck titel? Den öppnar liksom vägen för precis vadsom helst. Jag behöver inte tänka ordentligt, och inte ta ställning heller.
Och varför skulle jag? Jag sitter söderöver med datorn i knät, och har försökt chatta med bästa käraste Cara på FB. No dice. No luck...Synd, för detta är en sådan där kväll som komer alltmer sällan: ett lite glass rött, god musik...jag längtar mig bort! BB sjunger och spelar, jag vill bara dansa! På en klubb i USA, där folk dansar med kroppen, inte attityden! Jag vill bli blåst av dansgolvet av B3:an, elgitarren, blåset....
Istället sitter jag som sagt här i min ensamhet, allt varmare om knäna, med dålig hållning...
Jag klagar inte, absolut inte! För det är bara i de här sammanhangen som just denna känslan infinner sig. Är det inte blues in the US, så är det gamla godingar från Svensktoppen, nostalgiskaste filmen, ABBA, what have you.
Att få ge sig hän i sin ensamhet är inte trist alls. Och som vi ju vet kan det ju bara göras just i....ensamhet.
I rock!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar