Blandade funderingar

Visst är det en käck titel? Den öppnar liksom vägen för precis vadsom helst. Jag behöver inte tänka ordentligt, och inte ta ställning heller.
Och varför skulle jag? Jag sitter söderöver med datorn i knät, och har försökt chatta med bästa käraste Cara på FB. No dice. No luck...Synd, för detta är en sådan där kväll som komer alltmer sällan: ett lite glass rött, god musik...jag längtar mig bort! BB sjunger och spelar, jag vill bara dansa! På en klubb i USA, där folk dansar med kroppen, inte attityden! Jag vill bli blåst av dansgolvet av B3:an, elgitarren, blåset....
Istället sitter jag som sagt här i min ensamhet, allt varmare om knäna, med dålig hållning...
Jag klagar inte, absolut inte! För det är bara i de här sammanhangen som just denna känslan infinner sig. Är det inte blues in the US, så är det gamla godingar från Svensktoppen, nostalgiskaste filmen, ABBA, what have you.
Att få ge sig hän i sin ensamhet är inte trist alls. Och som vi ju vet kan det ju bara göras just i....ensamhet.
I rock!!

Crosby, Stills and Nash

...sjunger Helplessly Hoping på videon Mr. tittar på. Så fruktansvärt vackert! Stämmorna, texten....allt! Jag är för ung för att ha minnen till den musiken, men åratal av Mr. och en kärlek till musik gör att jag "lärt" mig. Musik är en stor stor del av min vardag, ja hela mitt liv. Egentligen var det väl bara de "Afrikanska Åren" som var lite tunnsådda, musikaliskt sett. Fast där lärde jag mig att lyssna på, och dansa till "talking drums", the joy! Fela Kuti, "juju-music"....när vi tjejer dansade riktigt bra brukade herrarna dansa runt och placera pengar på våra vickande rumpor! Att jag vågade skriva det! i dessa tider av sexistiska fadäser, feminism och annat. Då var det bara kul (jag var under 25...), nu, hjälp! Förmodligen kommer väl hat-mail till frukost för att jag "sviker" den kvinnliga kampen.

Never mind, det är viktigt att kännas vid tidigare stadier i livet. Annars skulle jag väl skämmas för Black Sabbath, Sound of Music, ja allt som varit. Men då skulle jag ju inte vara den jag är här och nu....

Och efter att ha läst Capital Letter (ja bloggen här brevid!) så tackar jag alla makter att jag inte är i Australien. Frangipanipoet skriver väl och mycket målande. Jag grinar över alla djuren så klart, som vanligt. Jag gillar människor, visst, men di små liven! Förresten såg jag i GP att en kängguru httats ihjälfrusen i ett dike någonstans i Sverige. Hu! Jag vägrade forska vidare i den historien!

Annat är det här, där stormen kommit till åtminstone västkusten. Här har bara blåst, fast varmt, och det gar äntligen blivit lite klarare. Aldrig har jag sett så många starar som denna vinter! Jag trodde tidigare att de flyttade ännu längre söderut, men i år har vi haft skockar, horder, moln av dem! Kanske kommer de snart upp till Sverige....fast det dröjer väl någon månad till förstås. De är trevliga, stararna, lite små-exotiska, glittriga och de pratar och visslar och piper och håller på så att en mindre (det skall väl ändå finnas ett bättre ord?) djurvän än jag skulle kunna bli vansinnig. Oj jäklar vad bilden blev liten och långt i kanten!

Nå, det får gå ändå. Kanske ett tecken på att det är dags att sluta......

Men först skall jag helt skamlöst (försöka) stjäla Evas idé. Ja hon på Smultrongården (bloggen vid sidan on här!) som köpt studio i min lilla stad. Hon har lyckats med konststycket att visa en lite video från Vence, som jag också vill ha på min blogg! Atta girl, Eva!!