Söndag..igen?! Nej just det, bara lördag

...man kan knappt fatta det ibland, hur fort tiden far iväg. Men så är det, och man blir äldre för var dag (och tydligen kan man som jag glömma av vilken dag i veckan det är...). Personligen har jag ännu inte vett nog att oroa mig inför ålderdomen, men visst känns det ibland att åren går. Jag försöker i mesta möjliga mån (alliteration?) att se de positiva sidorna, ja alltså, utökat vetande och kunnande, ökat självförtroende osv. Visst finns det downsides också, men varför plåga vare sig mig eller andra med dem?

Vi tog oss upp i bergen för att låta hunden få lite snö-spring. I södra Frankrike är "snösväng" ett begrepp som inte betyder särskilt mycket. Vägen var plogad efter veckans häftiga regnande/myckna snöande (beroende på altituden), men det var illa gjort. Alla de platser vi tidigare kunnat parkera på var täckta av snövallar, även där det finns vandringsleder och parkeringsplatser...Tills sist lyckades vi, vid 1000m ändå bli av med bilen. Och vilken lycka! Strålande sol, knarrande snö, skare som bar, inte oss men en glad pudel ialla fall, och över en halvmeter-djup snö. Detta är all vinter jag behöver! (Vi skall nog ut på en mer organiserad trek imorgon.)

Som vanligt har jag tänkt en massa, och skulle berätta om det. Och som vanligt gör själva tänkandet att jag bearbetat, och därmed glömmer...Bloggare, jag? Hardly!

I måndags skulle det vara termins-start på orientaliska dansen, men Djahida, vår "prof." var sjuk. Synd för mig som tänkt gå två ggr/vecka. Å andra sidan tittade jag istället in på ViktVäktarna....the horror! Jag hade gått 800 gr. över maxvikten, och fick följaktligen betala!. Moi, som ju blivit Guldmedlem och ju skulle slippa det! La honte!

Jag var skamsen, och riktigt riktigt besviken på mig själv. Med röda kinder och en tår i ögonvrån satt jag kvar hela mötet bland de gapande, pladdrande fransyskorna, och lovade mig själv att tappa rubbet, och gå tillbaka nästa måndag. Jag har nog tappat rubbet (dagligt vägande är dock förrädiskt), så jag ger mig själv en chans till. Det gör gott att få sina svagheter skrivna på näsan ibland. Jag var lite efter-julen låg innan, och nådde botten med vikten....nu när jag svalt förtreten känns det kanon! Kanske att inte alla reagerar som jag på motgångar, men det är värt ett försök att se på sig själv riktigt kritiskt, och ge sig själv en chans till något bättre. Visserligen är det ju enklare (på kort sikt) att låta det hela ha sin gång, att dras ned djupare i vad det nu än är, men efteråt......

Det är nästan ett år sedan jag gick till VV för första gången, och så här i backspegeln var det ju inte svårt alls! Det som slår mig nu är hur mycket psykologi, och hur lite utseende och smisk på fingrarna det rörde sig om. Att vara snäll mot sig själv på ett vettigt sätt, att ta sin plats, att bejaka sig själv....Kanske låter jag nyfrälst, who cares. En sak är dock säker; utan VV hade jag aldrig bloggat!

Glada vovvar i snö, och pudel på.

När jag var sjutton år

flyttade jag hemifrån. Vid nitton bodde jag i Köpenhamn, och vid tjugo i Afrika.
Ända tills jag öppnade Barbara Kingsolvers bok "Pigs in heaven" (rekommenderas även om jag knappt är halv-vägs!) har jag trott mig veta att det faktum att jag lämnade Sverige bakom mig för att aldrig riktigt komma tillbaka igen berodde på att jag hade en, om inte dålig, så åtminstone vag relation till min mamma. MEN! Döm om min förvåning när jag sprang på detta nästan i början av boken;
"She'd believed motherhood done fiercely and well would end her family's jinx of solitude...But kids don't stay with you if you do it right. It's one job where,the better you are the more surely you won't be needed in the long run."
Hmm, det var ju ett annat sätt att se på saker och ting! Givetvis finns det ju alltid fler sidor på en sak, men det var trevligt att få en liten tankeställare. Jag menar givetvis inte att bara för att det står i en roman, så är det sant, men det är lätt att hitta på förklaringar och anledningar till det mesta i livet, och personligen finner jag det ibland svårt att se bortom dessa. Det är ju så smidigt att fastna i de versioner som passar en bäst. Att bestämma sig för den versionen som gör en själv oskyldig.

Det är väl förresten det allra svåraste här i livet, att vara helt ärlig mot sig själv? För mig är det den ständiga kampen, att försöka att i alla avseenden titta på mina förehavanden och fråga "varför?" Man kan få ganska spännande svar om man bara är sann, och fortsätter med samma fråga på alla svar...
Hem-terapi kanske, men det är väl bättre än ingen terapi alls? Och sååå mycket billigare!

Jag kan förresten även rekommendera Kingsolvers "The Poisonwood Bible", fin, annorlunda upplagd historia, med ett språk som jag hoppas lyser igenom en svensk översättning.
Boktips nr. tre, Kazuo Ishiguro, han med "Remains of the Day", har skrivit en fin, fin bok; "Never let me go".
Det är lördagkväll, så nu får det räcka.