flyttade jag hemifrån. Vid nitton bodde jag i Köpenhamn, och vid tjugo i Afrika.
Ända tills jag öppnade Barbara Kingsolvers bok "Pigs in heaven" (rekommenderas även om jag knappt är halv-vägs!) har jag trott mig veta att det faktum att jag lämnade Sverige bakom mig för att aldrig riktigt komma tillbaka igen berodde på att jag hade en, om inte dålig, så åtminstone vag relation till min mamma. MEN! Döm om min förvåning när jag sprang på detta nästan i början av boken;
"She'd believed motherhood done fiercely and well would end her family's jinx of solitude...But kids don't stay with you if you do it right. It's one job where,the better you are the more surely you won't be needed in the long run."
Hmm, det var ju ett annat sätt att se på saker och ting! Givetvis finns det ju alltid fler sidor på en sak, men det var trevligt att få en liten tankeställare. Jag menar givetvis inte att bara för att det står i en roman, så är det sant, men det är lätt att hitta på förklaringar och anledningar till det mesta i livet, och personligen finner jag det ibland svårt att se bortom dessa. Det är ju så smidigt att fastna i de versioner som passar en bäst. Att bestämma sig för den versionen som gör en själv oskyldig.
Det är väl förresten det allra svåraste här i livet, att vara helt ärlig mot sig själv? För mig är det den ständiga kampen, att försöka att i alla avseenden titta på mina förehavanden och fråga "varför?" Man kan få ganska spännande svar om man bara är sann, och fortsätter med samma fråga på alla svar...
Hem-terapi kanske, men det är väl bättre än ingen terapi alls? Och sååå mycket billigare!
Jag kan förresten även rekommendera Kingsolvers "The Poisonwood Bible", fin, annorlunda upplagd historia, med ett språk som jag hoppas lyser igenom en svensk översättning.
Boktips nr. tre, Kazuo Ishiguro, han med "Remains of the Day", har skrivit en fin, fin bok; "Never let me go".
Det är lördagkväll, så nu får det räcka.
9 kommentarer:
Vilket bra inlägg - det stramade upp min degiga hjärna rejält när jag läste det före frukost!
Spännande frågeställning det där. Om det är så att man inte behöver sin förälder senare i livet, om den gjort ett gott arbete. Kanske stämmer båda din gamla föreställning och den nya tankegången? Man behöver nog inte sin mamma om hon gjort ett bra jobb men inte heller om hon gjort ett dåligt. För då vet man ju att man inget har att hämta hos henne, eller hur?
Jag tycker ju inte att min mamma gjort ett bra jobb som förälder och jag behöver inte henne - däremot saknar jag att ha en bra mamma, en att känna trygghet hos och förtroende för.
Å andra sidan tror jag att man behöver sina föräldrar på ett eller annat sätt hela livet, utan att det nödvändigtvis innebär att man är i beroendeställning eller är osjälvständig.
Knepigt!
ja visst är det knepigt. Jag får själv ingen direkt rätsida på det. Inte heller på att kommentarerna inte visas direkt på bloggen...
Men som sagt, mammor...förmodligen är de, och vi döttrar en del av arvs-synden! Det faktum att mödrar och döttrar är en ständig källa till förtret och kommentarer visar väl att kvinnor inte har mycket fördragsamhet med varandra. Är det naturligt, eller är det ännu ett drag som utvecklats under årtusendena för att vi ständigt slåss om männens gunst?
God forbid, men jag undrar....
Tack föresten Cara, för ditt stöd!
Men har inte alla issues med sina föräldrar, män som kvinnor, söner som döttrar? Jag tror att det kanske är så att kvinnor tar för givet att vi ska förstå en annan kvinna (dotter/mor) och att när vi inte gör det blir det en kass relation som vi ser det.
Själv tycker jag att det är lika svårt att förstå både kvinnor och män eller lika enkelt.
Jag skrev nyss en lång kommentar men den försvann...
Danette!
Vad du är modig som bloggar. Själv har jag alltid skrivit dagbok men skulle aldrig drömma om att våga visa den för någon.
Spännande att få följa dina tankar och vad du gör och även att få se andras kommentarer till dig. Jag hoppas på fortsatta snurriga diskussioner både på blogg och i mail. Och jag är så ledsen för att det aldrig blev någon filmfestival i min soffa. Hoppas på bättring till nästa säsong!
Kram och lycka till! /Lena Lindh
Lena. Hej mitt dåliga samvete! Jag är lika ledsen jag, men vi vet ju hur tiden går, och att vi ju alltid kommer i fas direkt när vi väl ses eller hörs!
Modig vet jag inte direkt, men det var lite pirrigt i början.
Nu går det bättre, även om det tekniska lämnar en hel del att önska.
Själv har jag aldrig skrivit dagbok....jag skall skriva ett litet inlägg om det vad det lider.
Kul att du läser och tycker. Fortsätt med det!
Kram!
Hej kära storsyster " på nåt sätt trots allt eller hur ! :-)
Jag har också börjat på en blogg, men den ligger fortfarnde i min byrålåda - haha. Själv förstod jag inte som dagboksskrivare ( sen jag var 9 ) hur folk som bloggade kunde var så förfärande öppenhjärtiga och skrev saker som en hel värld kunde läsa ! Men numera inser jag att en bra blogg också öppnar nya dörrar också för den som läser den. Jag tycker du är modig ! Och jag blir glad att jag nu kan få läsa tankar jag annars inte haft lika lätt att ta del av -kram F.
Hej Anonym!
Som sagt modig vet jag ju inte....egentligen har jag ju ingentine att dölja!
Och både ditt och Lenas inlägg gör att jag nu ser att det är dags för nästa inlägg alldeles strax. Men först skall jag iväg och få min stela nacke masserad.
Hur som, vad kul att du skriver! Visst är jag väl ändå "på något sätt" stora-syster, fast det var länge sedan jag kände mig som en...till någon. Med åren blir vi ju alla jämnåriga på något sätt.
Trevligt tycker jag!
Oh la la, hallango så fin Mixie är i sjön... Klia henne bakom örat från mig!
Det kan du tro att jag skall!
Skicka en kommentar