känns det som. Saken är den att jag stressar upp mig själv. Som om jag helt plötsligt har ett ansvar, som om det finns en skara törstande läsare "out there". Yeah right!
Tiden har fördrivits med diverse göromål. Inte minst arbete, men också ett knåpande med datorn, som resulterat i att jag nu kan se mina rippade/stulna/nedladdade Twilight Zone från 80-talet i TV:n. Hurra! Jag känner mig grymt teknisk, samtidigt som samvetet får sig en törn, och jag tror att dator-polisen snart skall banka på dörren...
Men Pirate-bay har tydligen slagit igen, så kanske vi små-kriminella går fria. Jag får inflika här att jag av princip inte stjäl musik, bara film, eftersom jag anser att filmbolagen säkert har någon sorts säkerhetsmarginal som ju kkanske den enskilde skivartisten inte har.
Just nu tuggar jag ned "Family Guy", oerhört lustigt! Hoppas jag lyckas....det skall ta ca. 12 timmar.......
Annars var det så mycket jag tänkte där framför dammsugaren, och över strykjärnet...
T ex att det skall hållas en konferens i England om det här med stamceller och att skaffa syskon som "reservdelar"...Läs "Never let me go"!
En vacker, men skakande bok om ett England där barn avlas för att bli antingen "donatorer" eller "hjälpare". Ett liv som levs bara för att man gång efter annan skall "donera" sina vitala organ tills det helt enkelt inte går längre. Blir det nästa steg i debatten? Jag ryser vid tanken!
Ständigt kommer jag också tillbaka till mitt grubblande runt "att ha och inte ha".
Jag sa för ett tag sedan till en nära att ; att inte ha barn är en sorg och en lättnad. Det håller jag fast vid. Många är vi som av en eller annan anledning inte har någon avkomma. I mitt fall var det ett eget val (varför går jag inte in på här), i några vänners fall en olycka, till och med tragedi. Men hur ens liv än blir, är detta att vara barnlös ett utanförskap.
Jag har t ex. hört att jag "inte kan förstå hur det är"....som om jag inte skulle ha empati och fantasi nog att fatta grejen med det jobbiga, dagisrejset, uppfostran som går fel för att man är inkonsekvent, osv. osv.
Jag fattar ju annat som är minst lika avlägset. Mellanöstern, whatever!
Å andra sidan kanske det är just min barnlöshet som gör att jag behållit mitt eget barnasinne. Att jag kan titta på struliga, truliga tonåringar och genuint gilla dem! Att det fortfarande aldrig kan bli tjatigt med en tjatig liten knatte som säger; "vet du vad?".....för tusende gången.
Och vart ville jag nu komma med det här? Ja det minns jag inte. Tankarna löper fortare än fingrarna, helst om man för ett samtal vid sida av samtidigt....
Men för att avsluta kan jag ändå säga så här;
Livet är väl bara en lång rad av risktaganden, val och konsekvenser. Inget blir någonsin som man tror, och man har ju egentligen inget annat val än att bryta ihop och gå vidare.
Ingen orientalisk visdom kanske, men jag lever verkligen med detta i mitt sinne varje dag.
6 kommentarer:
"Bryta ihop och gå vidare" jo det är nog precis det jag gör. Varje dag...ha!
Jag tycker att det var väldigt vist sagt/skrivet/tänkt av dig, men så har du ju också en av de skarpaste hjärnorna jag vet.
Kanske är det just det man har chansen att få utan barn? Skarp hjärna alltså. Nej, men skämt åsido, man har iallfall gott om tid att tänka - ibland lite väl mycket tid.
Visst är det fantastiskt när folk säger så där, att man inte kan förstå hur det är eftersom man inte själv har telningar..blablabla. Jädra idioter - plus att de faktiskt ofta inte verkar förstå att de trampar i klaveret ganska rejält. Jag har aldrig valt bort barn men det tycks många tro.
En sorg och en lättnad - så rätt, så rätt.
(Eftersom jag visste att du skulle skriva ikväll satt jag här och såg när blogginlägget var pinfärskt! Känn dig stalkad!)
Dear Stalker,
usch att känna sig så påpassad. tur att det ändå var ett positivt inlägg. (Jag hade ingen aning just hur sårbar man kan känna sig i bloggworld!)
men visst är det märkligt hur man kan bli klassad som en birdbrain bara för att man inte själv kör sina snoriga till dagis!
Inlägget kom nog av att åren går, och svettningarna tilltar.....
Det blir fotboll ikväll, så kanske blir det en vända till.
Eller Chopin....
Biz!
Du vet väl att du alltid kan välja att bara låta speciellt inbjudna läsa bloggen, den möjligheten finns om du känner dig alldeles för naken.
Fast de som då inte skulle bli inbjudna vet å andra sidan inte vem du är nu...
God nöt, cara!
God Nöt right back!
Jag tycker verkligen du är fantastiskt modig när du ger dig rakt in i det här. Bryta ihop, ja visst, gå vidare - värre. Utanförskap, tjenare. Att möta den blöta blicken, jag-tycker-så-synd-om-dig-blicken, de som får dåligt samvete av ens närvaro, som mår dåligt å ens vägnar. Och vart ska man rikta blicken de svarta dagarna? Skapar man inte också själv denna utanförskapskänsla? Har den ett eget syfte? Och hur inleder man en ny bekantskap? Kära vän, din modighet får mig att ställa nya frågor till mig själv. Det är bra! DU är bra! /Lena
Kära Lena.
Om jag bara hade ALLA svaren! Jag tror att sorg kan vara något positivt. Kanske inte den sorgen som gör att man inte vill stiga upp, duscha, vara social. Den sorgen tror jag inte ger en något mer än mer sorg. Men jag tror och hoppas att man i allt det förfärliga kan finna sin kärna. Att detta hemska är något att ta fram ofta, titta på, och känna på. Det försvinner ju ändå aldrig, och vem vill väl glömma egentligen?
Om man istället kan ta till sig dena känslan och låta den forma om en till Något "nytt"; den man blivit efter katastrofen. Må hända är denna nya person någon man får vänja sig vid, kanske är hon inte vad man tänkt sig. En person med erfarenheter som ju gör skillnad....Usch! jag vill men kan inte riktigt få till det!
Kanske kan det sammanfattas i det väl käcka " what doesn't kill you makes you stronger", men det låter lite väl mycket som en klackspark.
Jag tror ialla fall att man skall bejaka de känslor man har, och om man gör det kanske det inte är nödvändigt att dela dem med ev. nya bekantskaper.
Vi är så glada i att presentera oss fix och färdiga; Hej jag heter X, och är sådan, och gör det.
Kanske skall vi ha lite mer tillit till vår omgivning. Ge den en chans att känna in sig, reagera i sin egen takt, istället för att komma med kalla fakta som kanske är för starka för att man skall kunna komma med en vettig reaktion.
När mamma hade cancer attackerade hon ibland intet ont anandes utomstående med sin sjukdom. Ofta blev det en chockerad tystnad till svar, för vad kan vi säga, som inte varit med?
Man kanske skall fråga sig vad man egentligen förväntar sig. För de blöta blickarna, eller de frånvända, eller den pinsamma tysnaden, eller det nervösa pladdret...finns det egentligen någon "passande" reaktion?
Det här blev himla långt, och det finns ju kilometer kvar att gå....vi kanske skall maila, eller rent av skriva brev?
Fast jag fortsätter gärna så här också. Kanske kan man få någon ny input denna vägen.
Ursäkta röran!
Tusen kramar min vän!
Skicka en kommentar