Jag undrar så

...varför jag inte får till layouten på bloggen så som det är tänkt. Att misslyckas med även den minsta sak är inte "an option" för mig. Jag envetnas och blir irriterad, och oftast lyckas jag komma till rätta med problemet, men så icke denna gång. Det finns ynka fyra bloggar som jag följer på en blogglista i högerkanten, och åtminstone en av dem hakar upp sig på en för gammal sida fastän jag vet att den är uppdaterad....well, enough gnäll. Livet får gå vidare ändå, och jag med det.
En annan sak jag undrar över är vilka människor som gömmersig bakom alla stjärnor i min lilla gadget som skall visa att jag faktiskt har människor som läser min enkla blogg. Come out cpme out wherever you are! Berätta vilka ni är innan jag dör av nyfikenhet!! Ännu en fråga uppenbarar sig; varför kan jag inte få till kursiv skrift längre? Är det verkligen så längesedan jag skrev sist? Middagen fraktas just mot bordet. Den allra minsta sallad eftersom jag åt pizza i Nice, och nästan storknar. Men, det är bra för kroppen att äta något, no matter how small, vid varje måltid, så sallad står på menyen, och jag återkommer senare.
*

Nu är det flera dagar senare, och med facit i hand var ovanstående så pass ointressant att jag inte ens ids radera......
idag har ialla fall varit en full dag. medan jag jobbade fömiddag, fick maken och hunden trevligt svensk-besök från Nice. tillsammans stånkade alla fyra upp genom bergen till 1000 meters höjd där jag hämtade. Sedan har det varit en trevlig försenad lunch på grannterassen... En på det stora hela hellyckad onsdag.
Vänner är en gåva som inte skall tas för givet, absolut inte! Jag som inte har så många, och vi, som har ännu färre vet att de inte bara kommer så där. Vänskap får vårdas lika mycket som vilket annat förhållande som helst för att det skall bli något vettigt av det. Visserligen har jag vänner jag träffar mer sällan än andra, men för det mesta rör det sig om människor som jag redan passerat "lära känna"-gränsen, och då gör det inte så mycket om tiden går. Å andra sidan finns det ibland en tendens att kanske ta för givet att allt alltid stannar på status quo även om man aldrig anstränger sig. där kan det gå illa, för vi vill väl alla ha bekräftelse, eller hur? och om man gång efter annan får känna att man alltid kommer i slutändan, att man inte någon gång blir vald först, så kan vänskapen falna av det. Den som väljer bort kanske inte riktigt märker det, men även s.k passiva val är val, och att alltid sätta en vän sist är kanske att inte vara vän egentligen.....Så har jag ialla fall själv kännt det, och därför försöker jag nu vara lite extra försiktig och åtminstone ge mig själv till känna med ett hej ibland. Visst misslyckas jag dock, min tid rusar iväg lika fort som alla andras, och jag har inte funnit lösningen på att skilja på vilja, kunna och göra. Jag känner att jag får pausa igen, för att skicka några snabb-mails till nära och kära........
*
Så, nu har jag skrivit tll min kusin, som är underbar, och som jag har alldeles för lite kontakt med. Kontakt är vanskligt, helst för mig som under åren utvecklat en motvilja mot telefonsamtal...jag tror jag vet varför, eller har ialla fall en teori som jag inte har för avsikt att stöta och blöta här. Faktum kvarstår dock att jag ogärna ringer folk, och ogärna svarar i telefon. Att svara och bli så att säga "tagen på sängen" är något jag ogillar, kanske för att jag alltid svarat "ja" till så mycket utan att tänka mig för, vilket medfört besvär längre fram. Nu vill jag hellre hinna tänka efter före så att jag inte lovar bort mig til fel saker, eller människor för den delen. Det får räcke med detta som inlägg. "No head no tail" som ex-maken brukade säga, men...det får duga.