Snabbt och oredigerat

Viserligen har jag inte tid, men ändå. Visserligen har jag inte läst färdigt den ännu, Small Change av Elisabeth Hay som jag tjatat om, men ändå. Den är våldsamt bra, åtminstone för mig som ju just diskuterat Márais' Embers, och där utgjutigt mig över hur fint han illustrerar den ensamma människans vindlande tankar. helst en mäniska utan feedback. Elisabeths "Bethie" har förvisso feedback, men jag blir ändå tagen av hur hon genom tillbakablickar lyckas vara ärlig, äntligen. Hur hon lyckas med att se på sina tillkortakommanden utan att gräva ned sig. Jodå, hon skriver ju en bok om det hela så visst grävs det, men ändå på ett konstruktivt sätt. Hon får mig att titta på mina tidigare handlingar ur helt nya vinklar, vilket är både spännande, och i vissa fall smärtsamt. Jag skulle önska att mina väninnor läste den, att vi hade en bokklubb, för jag är så himla nyfiken på om vi skulle känna igen varandra i alla dessa olika konstellationer av vänskap. Men, kanske är det lugnast att läsa själv.
Be careful what you wish for...
Alice Munro har kommit i skymundan, men snart är jag igenom Small Change, och då är det dags för Alice igen. Jag kan inte fatta at jag ogillat novellsamlingar. Är det åldern som gör mig öppen nu, eller vad? Nåväl, jag har bloggar att besöka, mail att skriva, och FB att beta av.
Fortsättning följer så småningom.

Tiden går så förfärligt fort

.....helst denna hösten när vi kom ned tillbaka hit så sent. Om några dagar blir jag ännu ett år äldre, och det är första advent, och till skillnad från förra året har vi underbart väder, vilket gör att julstämningen har ännu svårare för att infinna sig.
Hursom så är det OK på det stora hela. Fast jag saknar mina vänner...jag saknar Country Girls' rappa kommentarer som håller mig kort, och kära Lena, som tar mig ut på nya djup. Jag saknar min bror, som får mig att tänka efter igen. Och Birthe, som får mig att ifrågasätta....listan är lång, och jag känner mig fattig, solen till trots, som inte har mina kära att värma mig vid.
Därmed inte sagt att livet inte är helt OK. Astman ger sig visserligen tillkänna med jämna mellanrum, men jag har precis lagom med arbete, relationen till Mr. är perfekt, och jag kan egentligen inte komma på något som felar. Och ändå.....mina vänninor!
Låter detta patetiskt? Jag känner mig inte sådan alls, utan bara för en gångs skull (?) ärlig i mitt behov......För visst behöver väl alla sina medmänniskor, sina vänner, sina nära (eller långt borta) och kära? Efter att ha vuxit upp med uppfattningen av att behov = svaghet, känns det skönt att lämna just det bakom mig.
Var ni än är, vad ni än gör kära vänner, så tänker jag alltid på er, och saknar er ofta, ofta....

Jag undrar så

...varför jag inte får till layouten på bloggen så som det är tänkt. Att misslyckas med även den minsta sak är inte "an option" för mig. Jag envetnas och blir irriterad, och oftast lyckas jag komma till rätta med problemet, men så icke denna gång. Det finns ynka fyra bloggar som jag följer på en blogglista i högerkanten, och åtminstone en av dem hakar upp sig på en för gammal sida fastän jag vet att den är uppdaterad....well, enough gnäll. Livet får gå vidare ändå, och jag med det.
En annan sak jag undrar över är vilka människor som gömmersig bakom alla stjärnor i min lilla gadget som skall visa att jag faktiskt har människor som läser min enkla blogg. Come out cpme out wherever you are! Berätta vilka ni är innan jag dör av nyfikenhet!! Ännu en fråga uppenbarar sig; varför kan jag inte få till kursiv skrift längre? Är det verkligen så längesedan jag skrev sist? Middagen fraktas just mot bordet. Den allra minsta sallad eftersom jag åt pizza i Nice, och nästan storknar. Men, det är bra för kroppen att äta något, no matter how small, vid varje måltid, så sallad står på menyen, och jag återkommer senare.
*

Nu är det flera dagar senare, och med facit i hand var ovanstående så pass ointressant att jag inte ens ids radera......
idag har ialla fall varit en full dag. medan jag jobbade fömiddag, fick maken och hunden trevligt svensk-besök från Nice. tillsammans stånkade alla fyra upp genom bergen till 1000 meters höjd där jag hämtade. Sedan har det varit en trevlig försenad lunch på grannterassen... En på det stora hela hellyckad onsdag.
Vänner är en gåva som inte skall tas för givet, absolut inte! Jag som inte har så många, och vi, som har ännu färre vet att de inte bara kommer så där. Vänskap får vårdas lika mycket som vilket annat förhållande som helst för att det skall bli något vettigt av det. Visserligen har jag vänner jag träffar mer sällan än andra, men för det mesta rör det sig om människor som jag redan passerat "lära känna"-gränsen, och då gör det inte så mycket om tiden går. Å andra sidan finns det ibland en tendens att kanske ta för givet att allt alltid stannar på status quo även om man aldrig anstränger sig. där kan det gå illa, för vi vill väl alla ha bekräftelse, eller hur? och om man gång efter annan får känna att man alltid kommer i slutändan, att man inte någon gång blir vald först, så kan vänskapen falna av det. Den som väljer bort kanske inte riktigt märker det, men även s.k passiva val är val, och att alltid sätta en vän sist är kanske att inte vara vän egentligen.....Så har jag ialla fall själv kännt det, och därför försöker jag nu vara lite extra försiktig och åtminstone ge mig själv till känna med ett hej ibland. Visst misslyckas jag dock, min tid rusar iväg lika fort som alla andras, och jag har inte funnit lösningen på att skilja på vilja, kunna och göra. Jag känner att jag får pausa igen, för att skicka några snabb-mails till nära och kära........
*
Så, nu har jag skrivit tll min kusin, som är underbar, och som jag har alldeles för lite kontakt med. Kontakt är vanskligt, helst för mig som under åren utvecklat en motvilja mot telefonsamtal...jag tror jag vet varför, eller har ialla fall en teori som jag inte har för avsikt att stöta och blöta här. Faktum kvarstår dock att jag ogärna ringer folk, och ogärna svarar i telefon. Att svara och bli så att säga "tagen på sängen" är något jag ogillar, kanske för att jag alltid svarat "ja" till så mycket utan att tänka mig för, vilket medfört besvär längre fram. Nu vill jag hellre hinna tänka efter före så att jag inte lovar bort mig til fel saker, eller människor för den delen. Det får räcke med detta som inlägg. "No head no tail" som ex-maken brukade säga, men...det får duga.

Easter Sunday

...is the "real" Easter here in France, and today I spent it with a dear friend, my "american friend" aka Karen. So, hence the english, so that I'll be able to show her how very much it meant to me to have a good day, with a good friend.

Mixie and I got off to a good start, having perfect coffe and french pastries at good old Henry's Bar. Then i managed to assemble an oldfashioned easter flowerbouquet, complete with the green leaves, feathers and tulips to offer as a centerpiece to the lunchtable.

When Karen puts together a meal, it's always prfectly well-planned, and presented in a very eye-pleasing way, so I was happy to come early with my bouqouet in order to spend an agreable day. She has a bath-tub (!) so I started there with a long hot soak my body's been screaming for this past week. My week ended yestarday with a lunch-job from 11.00 to 18.00, so imagine how it felt to slide into that beautiful tub! Let's not dwell too long on the fact that I dyed my hair before the bath....it was supposed to come out a warm dark brown....well, it didn't. What it did come out was black...black bordering on blue....oh well, I dare say I get used to it seeing as I can't wash it out....

Anywho, our lovely lunch then, starters was oeufs mimosa, with home-made mayonnaise, followed by some very nice green asparaguses cooked 'til perfection. I'd managed to by two very decent bottles of a white Bourgogne, and they worked well with the menu. Main course was a Saumon en croute, that's a piece of salmon with trimmings baked into a pâte feuilletée...Mmm!

By this time we were so full up we decided to take a walk where Mr. and I usually walk Mixie in the mornings (you've seen the pictures by now..), it helped! We got back to Karen's ready to attack some coffee and her lemon-merigue pie.

The pie was delicious even though the lemon-cream came out just a tad on the heavy side. I just got home after this lovely day....I'll never eat again!

Karen, thank you, mille merci, for a perfectly soothing day after a somewhat shitty week!

This is surely the first, and last post in english so don't judge whatever spelling-faults and syntax-errors I probably let slip through here. Rest assured it won't happen again!