Jag är riktigt trött ikväll, och hade inte tänkt göra det jag gör nu, utan istället svara på mails från snälla vänner som troget hör av sig. Men....igår var det gymnastik på progammet, step närmare bestämt. I ett fullkomligt vanvettigt tempo, nästa non-stop i en och en halv timma. Förmodligen hade jag tillfällen av hjärtstillestånd, jag minns inte hur jag klarade mig igenom pärsen. Det var nio år sedan sist.....I dag hade jag en halv dag av orientalisk dans på avancerad nivå...inte lika flåsigt som step förvisso, men svårt, och mycke koreografi att hålla ordning på. Allt detta för att förklara att viljan till mail-skrivande finns, men inte orken, eller den mentala skärpan. På sin egen blogg får man däremot vara hur oskärpt som helst, så här sitter jag, och Neil Young gör sig fullkomligt omöjlig på Conan O'Briens Late Night. Jag borde sova, men det är ju söndag imorgon, och jag vill gärna ova lite längre än vanligt, till åtta ialla fall.
Kanske är det jag, eller också bara det faktum att man som utlänning alltid är det till syvende och sist. Eller kanske är det fransyskorna. Det spelar nästan ingen roll hur ofta man ses i en grupp-aktivitet, man kommer liksom inte närmare för det. Det skall erkännas att jag inte är så värst social heller, men om man ändå skall prata med varandra är det ju att föredra om man liksom kommer någon vart, inte bara tuggar samma saker hela tiden...oh well, jag hjälper till själv, med plattityderna alltså, så jag skall inte gnälla. Men ändå, jag tror nog att man som utlänning var man än befinner sig alltid känner sig utanför. Kanske helt enkelt för att vi alla tänker lite olika, och har olika referensramar.
Mina axlar klarar nog inte så mycket mer nu, jag har dansat med slöja. Min är vackert vinröd, och har (tyvärr) en vacker kant full av pärlor. Det blir tungt.....
Imorgon är det söndag, och mig veterligen skall jag inte göra någon nytta alls, jo kanske städa badrummet........
3 kommentarer:
Jag tror inte att det har med dig att göra, det där att du inte kommer närmare de andra i gruppen. Är inte de andra lika fjärran från varandra? Det är väl inte bara dig de håller kort?
I Sverige tycker jag faktiskt att man alltid kommer närmare varandra för varje gång man ses, det harjag märkt inte minst på mitt jobb. Man pratar mer och mer, lär känna varandra. Med vissa blir man vän, men andra kommer man aldrig in på livet men det är väl för att man inte kommer riktigt överens.
Kanske är fransyskorna lite strama? Inte så glada att öppna sig och bjuda på sig själva? Kanske tänker de att de redan har sina vänner och att när de går på danskurs och gymping inte letar de efter nya?
Äh, det där vet du väl bäst själv. Fast det suger alltid lika mycket att känna sig en aning utanför. Trösten kan ju vara att alla känner sig lite utanför...
Tja, du vet, det är inte så noga egentligen. jag är van vid att vara på kanten, och odlar säkerligen en attityd som gör mig mindre nåbar. När jag hör vad de flesta talar om; jobbet (oftast på kommunen),barnen, och nu även barnbarnen...."gubben"........Oh well.
Jo, det är sant. Många pratar om rätt trista saker, hur länge man än känt dem. BORING! Man kan lika gärna vara utan dem. Fast ibland händer det att de nappar och spinner vidare ifall man själv börjar prata om något djupare, allvarligare...
Skicka en kommentar