Lördagskväll, igen!

Jag är riktigt trött ikväll, och hade inte tänkt göra det jag gör nu, utan istället svara på mails från snälla vänner som troget hör av sig. Men....igår var det gymnastik på progammet, step närmare bestämt. I ett fullkomligt vanvettigt tempo, nästa non-stop i en och en halv timma. Förmodligen hade jag tillfällen av hjärtstillestånd, jag minns inte hur jag klarade mig igenom pärsen. Det var nio år sedan sist.....I dag hade jag en halv dag av orientalisk dans på avancerad nivå...inte lika flåsigt som step förvisso, men svårt, och mycke koreografi att hålla ordning på. Allt detta för att förklara att viljan till mail-skrivande finns, men inte orken, eller den mentala skärpan. På sin egen blogg får man däremot vara hur oskärpt som helst, så här sitter jag, och Neil Young gör sig fullkomligt omöjlig på Conan O'Briens Late Night. Jag borde sova, men det är ju söndag imorgon, och jag vill gärna ova lite längre än vanligt, till åtta ialla fall.
Kanske är det jag, eller också bara det faktum att man som utlänning alltid är det till syvende och sist. Eller kanske är det fransyskorna. Det spelar nästan ingen roll hur ofta man ses i en grupp-aktivitet, man kommer liksom inte närmare för det. Det skall erkännas att jag inte är så värst social heller, men om man ändå skall prata med varandra är det ju att föredra om man liksom kommer någon vart, inte bara tuggar samma saker hela tiden...oh well, jag hjälper till själv, med plattityderna alltså, så jag skall inte gnälla. Men ändå, jag tror nog att man som utlänning var man än befinner sig alltid känner sig utanför. Kanske helt enkelt för att vi alla tänker lite olika, och har olika referensramar.
Mina axlar klarar nog inte så mycket mer nu, jag har dansat med slöja. Min är vackert vinröd, och har (tyvärr) en vacker kant full av pärlor. Det blir tungt.....
Imorgon är det söndag, och mig veterligen skall jag inte göra någon nytta alls, jo kanske städa badrummet........

Ave Maria

..och hennes färd från "town spinster" till luttrad mor med tonåring var ganska trevlig läsning. Bokvalet var en slump, så också faktumet att jag fick tre böcker i en. Egentligen är jag ju inte så glad i att läsa mycket av samma författere på en gång, men vad skall man göra när man har allt i näven samtidigt? Jag läste...och läste mer. Ave Maria som växer upp i Virginias Blur Ridge Mountains, i ett gruvsamhälle, med en italiensk förrymd mamma......Det låter kanske som tantromantik, men det var snäppet bättre. Mycket gnäll och dålig självinsikt blandat med lite "aha" och andras öden. Trevligt! Tre böcker blir ju alltid lite mastigt, såvida vi inte talar om Tolkien...men jag hade bara mig själv att skylla så.....
Imorgon skall jag ta en snabbvända till mitt Eng. Libr., och jag hoppas jag kan hitta något annat helt oförutsett, eller blir det Harry Potter denna gången tro? Förresten hade vi "general assembly" på bibblan i torsdags. Det är okomplicerat, med kaffe, och Sheila som håller oss alla kort. Tack och lov, för inte nog med att nivån på engelskan är blandad, där finns också många som liksom aldrig kommer till saken. Tack vare Sheila kom jag därifrån efter en knapp timme!
Annars har jag tampats med Spray, som lade ned sin verksamhet idag. Min hemsida är ett minne blott, tills vidare, men jag har (hoppeligen) snat den igång hos mitt nya webhotell Binero. Tyvärr vill jag mer än jag kan, och glömmer det mesta som jag gjort tidigare. Följaktligen lyckas jag inte ladda upp mina sidor, uppgifter,bilder,whatever till nya stället. Frustrerande är ordet för dagen!
Lyckligtvis är det danshelg! Orintaliska dansen har en liten work-shop på söndag, och det är både roligt och laid-back. Dessutom har jag beställt en kjol. Bara svartvit denna gången, så att jag skall kunna ha den som "fin-kjol" i sommar också. (Yeah right! var? när?). Jag har redan skaffat två slöjor, och tre (3!) höft"skynken"......Hoppas jag kan hitta en sommarkurs i Götet, annars får jag väl rycka upp mina kolonigrannar med en snabbkurs. Jag tror det kan vara bra för grävtrötta ryggar! Min är riktigt trött efter att jag tömt en trädgårdsdamm på vatten, näckrosor,papyrus,dy....allt i en stor, äcklig, tung, stinkande kaka som jag ömsom rev i, ömsom hackade i med en slö sekatör. Livet på Rivieran!

Blåregnskopparna

...har blivit betydligt större sedan förra veckans inlägg. Ändå blir det inte riktigt så vårvarmt som man skulle vilja önska. Men nu är det hela definitivt på gång, och om jag ibland känner mig gnällig och frusen, så är det nog mest för att jag varit krasslig, och ännu inte riktigt kommit tillbaka upp till märket. Jag spenderade till och med en sömnlös natt med att tänka mig in i ett scenario där det visar sig att jag har någon hemsk dödlig åkomma, oc hur jag skulle ta denna nyhet. Allt detta för att jag ringde vår husläkare.....(så här kan det gå till i Frankrike)
Jag ringde dr Ritter (ja! som chokladen!!) på hans mobil, och sa "hej, jag behöver träffa dig, när kan jag komma?". Var på han svarade," jag kan komma förbi inom en kvart, passar det?" Att det gjorde! Han kom, jag beklagade mig, han lyssnade, klämde etc och tyckte det var bäst med provtagning. Som man skriver recept på här, som man tar till provtagningslabbet (privat instans med sjukkasse täckning). Jag passade på att ge en lista på annat smått och gott jag ville hämta på apoteket, no problemo. Ja vi känner ju varandra nu, så han vet att jag inte knarkar i mig alla mina mediciner med en gång, tvärtom är jag en "bra att ha-människa" som gillar att ha ett husapotek handy.
Anywho, med recepten i handen gick jag för att få tid för proven, det blev nästa morgon innan frukost, och till apoteket som gav mig hela klabbet mot att jag visade mitt "carte vitale" (typ sjukförsäkringskort), och pappret för min egen privatförsäkring. Inga pengar passerae, vare sig där då, eller på labbet nästa dag. Labbet faxar så mina provsvar till Doc., samt ger mig kopior på det hela....visst är det smidigt?!
Nu blev det ju helg, så Doc. har inte ringt direkt, som han brukar för att berätta vad han kan utröna av provsvaren, därav min sömnlösa natt, men å andra sidan hade han säkerligen ringt om det varit fara å färde, så jag sover ganska gott ändå på det stora hela. Nej, jag är inte lagd åt det hypokondriska hållet. Däremot märker jag ju att vad som helst kan hända vem som helst, när som helst, och visst är det lätt att vara filosofisk, när man inte drabbas av något, men jag undrar ibland...över hur det känns att vara tvungen att bara inse faktum, att behöva gå igenom behandlingar, oftast smärtsamma och långvariga, att hoppas, men inte vara säker....Att tänka på vad man jort och inte gjort, kanske känna att man ändå missat så mycket, skjutit upp, prioriterat fel. Herregud hjälp oss alla att stå ut!
Det blir rörigt ser jag, men det är ett rörigt ämne. Jag känner att hela detta med livshotande sjukdomar, hur skall det gå-känslan är svår att få något fast grepp om. Kanske skall det vara så, för hur skall man kunna klara att gå igenom sådant mer än när det verkligen behövs? Man kan ju inte vara beredd på allt, helst int det värsta, inte ha ryggen fri och gardera sig. Förresten handlar ju inte allt om sjukdom som leder oss ut ur detta livet, man kan ju också vara kvar, fast i ett skick man inte ens visste fanns innan. Morbida tankar kanske, men inte bara.
Min dansinstruktör Djahida fick Cronhs sjukdom för 15-20 år sedan. Jag fattar det som att det är ungefär som att mag/tarmkatarr i kombination med maginfluensa och influensaont samtidigt, och att det blir kroniskt....Hon dansar för att inte tycka synd om sig själv....hon lärde sig att istället för att ställa frågan "varför?", fråga sig "varför inte?". Tja varför inte jag, likaväl som någon annan? Vi är ju alla i grunden lika, och ingen "förtjänar" väl egentligen sin sjukdom?

Kanske är det enda rätta att bara dansa vidare igenom livet, ta vad som komma skall när det kommer bara. Kanske kommer det inte ens, kanske är det inte så farligt när man väl står där ansikte mot ansikte med vad det nu är kommer att vara. Som Mårran......