Sweet May

Våren har blivit till sommar, och jag hann knappt med! Tiden har varit fylld av världsliga ting, och inte örrän nu hinner jag sitta ned (en liten stund på lunchen) och skriva. Kanske säger jag nej lite för sällan, eller också är det bara så att jag fångar tillfällena som bjuds; det har varit mycket arbete, och sedan ännu mer... Ibland blir det jobbigt, men det går över ganska fort, och nu nät jag sköter min hälsa lite bättre så tar jag mindre stryk. Det är roligt också, att ana utmaningar, och sedan också faktiskt klara av dem! Men nu börjar jag bli lite less på det hela, och ser fram emot att ha tid till gymnastik och bloggande igen. Ja vi skall visserligen måla om, och fixa och dona in i det sista som vanligt, men ändå. Förhoppningsvis är det man gör för sig själv något mindre betungande. Och i fjärran hägrar skumpan på tåget när vi korsar Po-slätten!
Innan dess skall jag ha en liten "do" i min trädgård. Ja alltså i den som jag har tillgång till. Några damer, tjejer... de flesta från bokklubben, och så min amerikanska väninna. En amerikanska till var bjuden, men hon anländer för sent, så jag får väl ha två små tillställningar. Jag har absolut inte tänkt igenom detta, utan bjudit utan se slutresultatet framför mig. Vi får se hur det avlöper, och vad jag skall bjuda på. Jag har redan en rejäl ost, och till den hemmlagad "sylt", och efterrätten är också OK... men vad börjar man med? Det lär väl lösa sig, men jag får erkänna att jag kanske skulle tänkt efter före...
Imorgon är det dags för Nice igen, och ett besök på hospitalet. Kanske passar jag på att turista efteråt. Jag har avstyrt arbete (screw the money!) och om vädret tillåter tänkte jag eventuellt promenera, ta kort, vara ensam....
Rapport kommer förhoppningsvis.
A+

Sol och Vår, och en ny datamaskin

Äntligen fick jag så tillbaka min gamla dator. Ja gammal är den tydligen med ca. sex-sju år på nacken. jag hade som sagt ingen aaaning om det, men med facit i hand, och en ny hårddisk i maskinen har jag förstått att så är fallet. Snälla Kim hjälpte mig enormt mycket. Inte bara genom att snällt köpa och skicka en ny (dubbelt så stor) hårddisk tillsammans med en cd fullproppad med drivers och en hel "bra at ha" avdelning. Dessutom coachade han mig via telefon och fjärrhjälp (snajdigt!), och var hemskt tålmodig. Han är min Dator-Gud för alltid!
Det känns lite konstigt med en adresslista med bara tio namn i, men det ger väl sig. Kanske hade jag lite väl mycket gammalt skräp liggande här och där, och nu när allt är borta hoppas jag att jag inte kommer att sakna allt för många filer, människor, foton mm.
Under tiden datorn varit sjuk, och jag gjort annat som att arbeta, varit på hospitalet en dag, cyklat igen mm. så kom våren. På riktigt! Nu är det så mycket vår att den knappt går att beskriva. kanske räcker det med att skriva att jag igår låg på grannterrassen i bara mässingen, med ett hav av blåregn ovanför huvudet. Ljuvligt var det, och varmt! Jag fick gå in efter en timma... Eftesom inga bilder finns kvar i datorn skall jag koppla i externa hårddisken och plocka fram ett urval vårbilder (till), men jag tror de flesta får hamna på MOODS.
Antingen gör jag det med en gång, eller också stryker jag lite... vårgarderoben har plockats fram!

En grå dag.

Det är det verkligen idag! Jag piggar upp mig med att sukta efter sommaren via foton...

Det finns en del att se fram emot, tack och lov! Hoppas den kommer snart, snart. Våren...

Nu så

....tror jag att jag hittat mallen för stunden! Jag har laddat hem ett otal hippa, eller vackra, eller coola mallar, men eftersom jag bara inte orkar lära mig mer om HTML-koder så får det bli Blogger-original ändå. Jag menar, varför göra sig märkvärdig, vad nyttar det egentligen till? dessutom skall jag snart ge mig i kast med hemsidan för vår lägenhet...jag kommer att få allt jag vill av HTML-kodning, and then some!
Eftersom detta inte är ett vanligt inlägg, utan snarare en liten förklaring för den som är intresserad...jag har ju varit pink, hemvävd, hip uoi name it...men nu som sagt får det duga tills våren kommer. Tack förresten till kära väninnan BIRTHE, som tog det fina kortet!!!

Blåregnskopparna

...har blivit betydligt större sedan förra veckans inlägg. Ändå blir det inte riktigt så vårvarmt som man skulle vilja önska. Men nu är det hela definitivt på gång, och om jag ibland känner mig gnällig och frusen, så är det nog mest för att jag varit krasslig, och ännu inte riktigt kommit tillbaka upp till märket. Jag spenderade till och med en sömnlös natt med att tänka mig in i ett scenario där det visar sig att jag har någon hemsk dödlig åkomma, oc hur jag skulle ta denna nyhet. Allt detta för att jag ringde vår husläkare.....(så här kan det gå till i Frankrike)
Jag ringde dr Ritter (ja! som chokladen!!) på hans mobil, och sa "hej, jag behöver träffa dig, när kan jag komma?". Var på han svarade," jag kan komma förbi inom en kvart, passar det?" Att det gjorde! Han kom, jag beklagade mig, han lyssnade, klämde etc och tyckte det var bäst med provtagning. Som man skriver recept på här, som man tar till provtagningslabbet (privat instans med sjukkasse täckning). Jag passade på att ge en lista på annat smått och gott jag ville hämta på apoteket, no problemo. Ja vi känner ju varandra nu, så han vet att jag inte knarkar i mig alla mina mediciner med en gång, tvärtom är jag en "bra att ha-människa" som gillar att ha ett husapotek handy.
Anywho, med recepten i handen gick jag för att få tid för proven, det blev nästa morgon innan frukost, och till apoteket som gav mig hela klabbet mot att jag visade mitt "carte vitale" (typ sjukförsäkringskort), och pappret för min egen privatförsäkring. Inga pengar passerae, vare sig där då, eller på labbet nästa dag. Labbet faxar så mina provsvar till Doc., samt ger mig kopior på det hela....visst är det smidigt?!
Nu blev det ju helg, så Doc. har inte ringt direkt, som han brukar för att berätta vad han kan utröna av provsvaren, därav min sömnlösa natt, men å andra sidan hade han säkerligen ringt om det varit fara å färde, så jag sover ganska gott ändå på det stora hela. Nej, jag är inte lagd åt det hypokondriska hållet. Däremot märker jag ju att vad som helst kan hända vem som helst, när som helst, och visst är det lätt att vara filosofisk, när man inte drabbas av något, men jag undrar ibland...över hur det känns att vara tvungen att bara inse faktum, att behöva gå igenom behandlingar, oftast smärtsamma och långvariga, att hoppas, men inte vara säker....Att tänka på vad man jort och inte gjort, kanske känna att man ändå missat så mycket, skjutit upp, prioriterat fel. Herregud hjälp oss alla att stå ut!
Det blir rörigt ser jag, men det är ett rörigt ämne. Jag känner att hela detta med livshotande sjukdomar, hur skall det gå-känslan är svår att få något fast grepp om. Kanske skall det vara så, för hur skall man kunna klara att gå igenom sådant mer än när det verkligen behövs? Man kan ju inte vara beredd på allt, helst int det värsta, inte ha ryggen fri och gardera sig. Förresten handlar ju inte allt om sjukdom som leder oss ut ur detta livet, man kan ju också vara kvar, fast i ett skick man inte ens visste fanns innan. Morbida tankar kanske, men inte bara.
Min dansinstruktör Djahida fick Cronhs sjukdom för 15-20 år sedan. Jag fattar det som att det är ungefär som att mag/tarmkatarr i kombination med maginfluensa och influensaont samtidigt, och att det blir kroniskt....Hon dansar för att inte tycka synd om sig själv....hon lärde sig att istället för att ställa frågan "varför?", fråga sig "varför inte?". Tja varför inte jag, likaväl som någon annan? Vi är ju alla i grunden lika, och ingen "förtjänar" väl egentligen sin sjukdom?

Kanske är det enda rätta att bara dansa vidare igenom livet, ta vad som komma skall när det kommer bara. Kanske kommer det inte ens, kanske är det inte så farligt när man väl står där ansikte mot ansikte med vad det nu är kommer att vara. Som Mårran......

Förkylningstiden

..är här. Jag överdoserar homeopatiska preparat, och hoppas.....

Kanske blir jag förkyld ändå, men inte utan en fight! Beror förkylning bara på otur, eller ett kasst allmäntillstånd? Eller beror det på 1,3 kg tappade på en vecka, vått hår varje morgonpromenad, onödigt lång och intensiv söndagtrek i bergen? Jag undrar, och väljer; otur. Så behöver jag inte bry mig mer om det!

Min morfar skrev böcker på äldre dar. Fyra stycken. Jag har ibland frågat mig varför, och förbannat mig själv som aldrig frågade honom. Han är borta nu, Alzheimer tog hand om det, och det känns bittert, för han var en man med otroligt god fysik, och det känns som ett hån att sinnet svek. Det sägs att A. är ärftligt, att man kan testa probabiliteten....men är det något att få reda på? Att man kanske skall förlora förståndet någon gång? Hur som. Morfar Alf skrev om sin uppväxt, men kallade sig aldrig för författare. Nej, han var en berättare, vilket jag tycker är en trevlig skillnad. Mindre pretentiöst i tonen. Ibland tänker jag att man kanske skulle fortsätta historien, eller vidga den till resten av familjen, men jag vet inte jag, varför? dyker upp, och jag har inte något bra svar, ännu.

Istället skall jag visa lite bilder från söndagens gudomligt vackra promenad i Esterel-bergen, väster om Cannes, öster om St. Tropez.....

Cannes-bukten.......och öarna St. Marguerite & St. Honorat utanför.

Utsikt mot Vence, St. Jeannet och de maritima Alperna.

Mot St. Tropez, Marseille........bort!

Förresten hörde jag vårsång i buskarna i morse!!

Den fjärde advent,

.....och årets kortaste dag tillika. Här kom den i ett solsken, och en blå himmel jag inte sett på......ja, någon vecka! Att få sitta ute, på en av många uteserveringar (terrasser kallas det här) och inmundiga en belgisk öl i solen....det är därför jag bor här! Ibland glömmer man.

Hur som ser jag fram emot julen på ett annat sätt nu. Glöggen och pepparkakorna varar inte hela vägen fram, än mindre förbi julkalasandet, så stämningen har liksom tagits ut lite i förskott. Men det gör ingenting alls, eftersom jag tillhör (den stora?lilla?) skaran som pustar ut på nyårsdagen och glatt säger.."Äntligen vår!

Sådan är jag, och det är klart att man i februari (å det senaste) har insett att vintern just hade börjat, men det är mera annalkandet av våren som är kicken. Man kan fantisera om trädgårdsprojet, förodling, utflykter...Ingenting av dessa sysselsättningar blir ju någonsin av, men det är ju som alltid tanken som räknas.

Min tanke inför nyåret är att skippa löften (som vanligt) och i stället koncentrera mig på önskningar. Vi får se hur den listan blir....




Jag har förresten ingen aning om vad bilden handlar om, men jag tror mig skymta Benjamin Syrsa? Anyhoo, jag tänkte mer på önskningar....