Nedräkning

Tiden tuffar på som ett tåg på väg från perrongen, och jag skumpar stånkade jämsmed, dömd att missa sista vagnen. Ja, så känns det, men det brukar bli ett bättre slut; tåget glider ut från stationen i Alesandria, vi trycker korken ur skumpan.... men jag är ju inte riktigt där ännu, tyvärr! Just nu är livet en röra, och jag är så glad att jag sagt ja till att sova tio nätter hos min kära lilla Maguy (Marguerite) som sällskap när ordinarie sällskapsdam är i Rumänien. Maguy är syster/svägerska till min franska familj, och jag har arbetat hos henne tdigare. Hon är nittio nu, och en ständig källa till visdom och glädje. Efter de hårda törnar hon fått, och den uppväxt hon haft, så är jag för evigt vördnadsfull... hon har en livsglädje och pragmatism som jag säkerligen aldrig kommer att ens tangera. En sann källa till inspiration.
Annars rullar det på ganska bra (tåg-allusionen igen!) och även om jag ibland hänger mig åt vridna händer och ett allmännt ock ock OCK, så kommer allt att sluta fint. Avresan är den fjärde, och det är fortfarande långt dit. Danska huset är i stort sett iordning efter golf, och vänninor i trädgården. Dansk lägehet som vaktas skall åtgärdas i veckan, som även beskö hos ortoped (AJ! mina hälar!!) och många fler besök för ansiktsmassage. En facial skll även hinnas med, samt givetvis en "once over" på benen, bikinilinjen, armhålorna. i sista stund (what else?) skall även läkare besökas, kanske gynekolog (BORING!) samt div. affärer för inköp av franska nödvändigheter till mig, samt de nära och kära; sprit, tvålar, skrubbutrustning och allt annat som dyker upp i sista minuten. kom just ihåg presentkortet på Sephora... parfym? Mineralpuder?... A girls work's never done!
Men, jag har böcker fråm bibblan, och som sagt tio kvällar/nätter i lugn och ro...BLISS! dessvärre har jag nog ingen nätanslutning, men jag lär ju vara hemma någon gång varje dag, så fortsättning följer.

Sol och Vår, och en ny datamaskin

Äntligen fick jag så tillbaka min gamla dator. Ja gammal är den tydligen med ca. sex-sju år på nacken. jag hade som sagt ingen aaaning om det, men med facit i hand, och en ny hårddisk i maskinen har jag förstått att så är fallet. Snälla Kim hjälpte mig enormt mycket. Inte bara genom att snällt köpa och skicka en ny (dubbelt så stor) hårddisk tillsammans med en cd fullproppad med drivers och en hel "bra at ha" avdelning. Dessutom coachade han mig via telefon och fjärrhjälp (snajdigt!), och var hemskt tålmodig. Han är min Dator-Gud för alltid!
Det känns lite konstigt med en adresslista med bara tio namn i, men det ger väl sig. Kanske hade jag lite väl mycket gammalt skräp liggande här och där, och nu när allt är borta hoppas jag att jag inte kommer att sakna allt för många filer, människor, foton mm.
Under tiden datorn varit sjuk, och jag gjort annat som att arbeta, varit på hospitalet en dag, cyklat igen mm. så kom våren. På riktigt! Nu är det så mycket vår att den knappt går att beskriva. kanske räcker det med att skriva att jag igår låg på grannterrassen i bara mässingen, med ett hav av blåregn ovanför huvudet. Ljuvligt var det, och varmt! Jag fick gå in efter en timma... Eftesom inga bilder finns kvar i datorn skall jag koppla i externa hårddisken och plocka fram ett urval vårbilder (till), men jag tror de flesta får hamna på MOODS.
Antingen gör jag det med en gång, eller också stryker jag lite... vårgarderoben har plockats fram!

Nackspärr och Regn

nej, det är inte namnet på en konstig advokatbyrå. Inte är det så illa ställt med mig heller, även om det tog emot just nu när jag vred på huvudet. Biblioteket var kallt igår, och barbent som jag var, med kort kofta som var extra kort i ryggen så känner jag idag av det hela. regnet slutatde just, så inte ens det är aktuellt längra! Bibblan igår var extra trevlig. det kom oväntat mycket folk, och nya vänninan Karen (med norskt uttal) kånkade ned en bricka med underbar capuccino, jag hade med radion på vilken vi åtnjöt Radio Classique... Ytterligare några 25 cents.böcker införskaffades (men jag lånade inget nytt!), Karen lånade ut en bok av favoriten Robertson Davies... På det stora hela var det en perfekt lördag. Jag känner att det är hög tid att införskaffa en låda där jag kan pacja böcker som jag inte kommer att hinna läsa innan sommaren. En lista kommer att annonseras hör, så att de böcker jag inte vill spara efter läsning kan få ett annant (bättre?) hem senare. Min andra Karen (amerikanskt uttal..) har lånat ut en bok också, så jag måste läsa lånta böcker först. Förutom Bill Brysons memoarer då, som jag lånade för att Mr. skulle ha ett tidsfördriv. Bryson är fruktansvärt rolig, och för mig som växte upp under det amerikaniserade sextiotalet är det mycket som går att relatera till även om jag inte är född i femtiotalets Iowa.
Imorgon skall jag till tandläkaren igen, förs sista gången, för nu skall kronan på plats, jag skall bli ca. sextusen kronor fattigare OCH han kommer att älta det faktum att det fattas en tand (dålig rotfyllning way back..) som han vill ersätta med ett implantat. Yeah Right!
Hur som. Nu är helgen nästan över, och som vanligt ser jag fram emot nästa vecka med tillförsikt... tandläkare och operation till trots. i alla fall skall ju datorn hoppeligen fås att fungera igen, och efter onsdag kommer solen tillbaka. koltrasten sjunger, allt knoppas... jag begär egentligen inte så mycket mer.

Vår, or else!

Nu har jag enerverat mig nog för denna gången. Här kommer inte att bli något vettigt skrivet (när var det någonsin det?) för jag har haft fullt sjå med att fixa till en något vårligare blogg... Bilden vill inte bli bred, och texten inte som jag vill heller, men jag har beslutat mig för att låta det vara så länge. Tålamod är en dygd sägs det, så jag drar mig dygdigt tillbaka, slickar mina sår och smider nya planer.

Trägen vinner

Det blev ju inte som jag ville denna gången heller; att kunna flytta dokument från dator till blogg "bara så". Nåväl, nedan följer i alla fall slutligen mina tankar från sjukhussängen, från förra veckan. Enveten som jag är har jag nu KOPIERAT allt för hand! Förhoppningsvis är det värt besväret, förhoppningsvis kan det beröra någon. Om inte så lär jag aldrig få reda på det, så det är helt OK ändå. Alltså;



TANKAR FRÅN EN SJUKHUSSÄNG...





Så, istället för att ta mina pinaler och dra, så är jag kvar här "I en sal på Lasarettet". Och det är märkligt vad man vill, och hur det blir istället, och hur man reagerar när man inte får som man vill. I mitt fall blev jag; förbannad, besviken, ledsen, förbannad igen. Sedan gick det över. För till saken hörde ju att operationen jag just undergått behövde "rättas till" lite grann, och att min (faktiskt) eminente kirurg kommer att ta sig tid till detta extra ingrepp på tid som egentligen skall tillägnas den egna kliniken, och att han göt det för att kunna kolla resultatet innan sin julledighet... Har man rätt att bli förbannad då? Näppeligen, inte i min bok i alla fall. Visst, sedan hade det ju varit bra med en bättre kommunikation mellan diverse personal osv. men ändå. Att någon bryr sig om att faktiskt göra sig så mycket omak tycker jag ät att tacka för. Besvikelsen var ju mer av det slaget att jag höll på att ta på mig skorna, och att Mr.redan kört in på sjukhusområdet. Big deal! Jag lyckades till och med få lunchen jag redan tackat net till; ångad fiskfilé, pasta, ratatouille, baguette, mögelost och en apelsin.



Visst är det märkligt ändå, att man/vi/jag nästan alltid först reagerar så negativt när våra planer omkullkastas? Många gånger är det ju för vårat eget väl. T ex när vi flyger och extra säkerhetsrutiner tas som en rent personlig förolämpning vare sig det gäller dimma, terrorism eller snö blir reaktionen oftast den samma. "Men jag skulle ju, ville ju, hinner inte...". Väldigt sällan hör man om att folk är tacksamma för att någon tänker lite längre, att störta med ett plan slår ju aldrig riktigt att komma fram, eller hur? Och att komma hem från sjukhuset bara för att få åka tillbaka och göra om inte samma sak igen, så åtminstone förlora dyrbar återhämtnings-, och arbetstid slår ju inte att få en gos lunch och glada leenden åtföljt av " så Ni stannar ändå Mme. Vad trevligt!"





Onsdag kväll.



Imorgon har jag varit på sjukhus en vecka, igen! Tanken var tre-fyra dagar, men som jag tidigare nämnt blir det inte alltid som man tror, eller vill heller för den delen. Imorgon skall felet med vänster ögonlock rättas till. Och det är ju bra, jag menar, vem vill ha ett ögonlock som inte uppför sig som det skall? Inte jag i alla fall, för det har jag ju redan liksom. Men, jag vill inte, jag är rädd! "Been there, done that". Ja inte exakt, men för några år sedan, när jag egentligen startade den här karusellen med mitt ansikte, med att försöka få behålla det å¨rätt plats linet ut kom jag till ett annat sjukhus med en välrenommerad ögonläkare som visst skulle kunna ordna så att ögonen inte rann, och var så hängiga. Förvisso blev de bättre, för ett tag i alla fall, men priset jag fick betala för den dagen av smärta, panik och vanmakt var inte värt det. Inte alls! Lokalbedövning kallas det visst. "Just shoot me" svarar jag på det... imorgon är det lokalbedövning som gäller. Tack gode Gud för mina språkkunskaper, för att jag varit snäll hela tiden här, både denna gången och i våras, för nu gäller det att be snällt. "Just shoot me"! Eller "drug me the hell out of here". Pretty please?





Det fanns en period i mitt liv då jag trodde jag hade en uppgift. Ja jag vet, HYBRIS! men så var det i alla fall och det står jag för. Uppgiften var väl något dunkel, men gick väl i linje med att sprida hjälp, kunskap, förståelse osv. Inga dåliga grejor i sig, men som sagt, ett visst mått av hybris fanns med i bilden. Lite av att "Jag vet, lyssna här!" jag är inte så förmäten, eller kanske entusiastisk längre. man lär sig med åren att var och en gör (eller inte) sina misstag, fattar sina beslut utefter bästa förmåga. Så är det, och förmodligen lär det väl bli värre innan det blir bättre igen. Det verkar som om åldrandet går i hopp och ryck, än är det sinnet, än är det kroppen. Jag undrar om dessa två någonsin är i synk egentligen? Kanske hos människor som har en annan närvaro än jag, vem vet? Jag stretar på ändå. Men för att återgå till "kallet", uppgiften.

Bland vänner och bekanta omkring mig finns alla sorters människor, men de som berör mig mest (inte nödvändigtvis bäst) är de som har en negativ syn på sina liv. Dras jag till dem, eller de till mig, eller berör de mig på ett sätt som gör att jag märker dem mer? Jag vet inte, men om, och bara om, det nu finns uppgifter för oss här på jorden, är min då att försöka sprida min (någotsånär) positiva syn på livet? Eller är det kanske jag som skall lära mig att inte med klämkäcka tillrop frenetiskt blockera det som är tråkigt, hemskt, betungande? Vem vet, kanske är det varken si eller så, kanske skall vi bara leva efter bästa förmåga, och på så sätt både ge och få? Själv finner jag den tanken gaska rogivande, och skall göra mitt allra bästa för att bevara den nära både mitt hjärta och min hjärna nästa gång jag möts av det negativa.





Denna fredag morgon skall vara den sista här "på Lasarettet", ja förutsatt att jag kan hålla mig lugn och inte ramla i duschen och bryta mig.Hur smidigt och bra allt än har gått, förutom den lilla "retouche" som hindrade min hemgång i onsdags, så är det ändå bättre hemma. men som sagt, jag har haft mycket, mycket tid att tänka på hur väl livet kanske blir en dag, när man är gammal, mindre kvick i fötterna, när man varken hör eller ser klart... Tanken svindlar lite, men ger mig också en chans att komma ihåg att det finns äldre människor nu med, som var unga en gång för kanske inte så länge sedan beroende på hur livet har behandlat dem. Människor som säkerligen i de allra flesta fall har sina unga sinnen i behåll i kroppar som stretar emot på ett eller annat sätt. Jag skall försöka tänka ännu lite mer på dem, vara snällare, svälja min otålighet, tala, ta kontakt. Det kostar inte så mycket, men är värt så oändligt mycket mer. Jag vet, för jag var gammal i några dagar, och är så tacksam att få komma hem till mitt gamla, unga jag.



Min mormor skulle fyllt 98 år idag om hon fortfarande levt. tack och lov gör hon inte det; hon blev "bara" 93, tillräckligt många år för att ha levt hela sitt liv till slutet tror jag. Kanske kan man inte säga så, det sägs ju att var människa har sin stund på jorden, och att det inte är upp till oss att säga vad som skall vara ett lagom långt liv. Mormor Elin är den enda människa som jag känt som det ändå verkat som att hon levde tills hon dog, om man kan uttrycka sig så. Hon blev tröttare, mer tillbakadragen, tänkte länge och ofta på alla syskonen son redan lämnat henne sfter sig, på barndomens fasor och glädjeämnen. Sedan låg hon två dagar knappt, och sedan försvann hon bara... Visserligen var hon inte hemma de sista ett och ett halvt åren, vilket kan göra mig så sorgsen ibland att det inte går att beskriva, men hon hade familj omkring sig som brydde sig, och ibland när jag tänker tillbaka på den tiden så kanske det inte spelade någon större roll heller. Hon hade hela sitt liv inom sig, och alla sina tankar och minnen. Kanske det räcker på slutet. Kanske är det vi som står vid sidan om som behöver vara där, för att ta farväl, förr att se att det är sant att en annan människa är i ett ögonblick; i det nästa är helt borta.

Ett nytt år till!

Tiden går och går, och det är inte så ofta jag skriver märker jag. Kanske blir det för mycket med både bloggar och Facebook, och hursom så känns det som om jag egentligen inte är så glad i FB längre. Kanske slutar jag där, och fortsätter här istället. nu när det är nytt år och allt....Ja man säger så, "och allt", men jag kan egentligen inte påstå att jag vet varför. Lite så blir det med FB för mig.Jag vet inte riktigt varför jag håller på. Visst är det lite kul att veta vad kompisarna äter till frukost osv. Men egentligen känns det bara som slöseri med tid som jag egentligen kunde använda bättre. Inte av snobbiga skäl, så som om att bättre nödvändigtvis måste vara lika med att rädda världen, eller något lika ambitiöst, utan mer som att få gjort saker för mig själv, eller ta FB tiden till att bara slappna av, vara......Vi får se. "Alla" gör det ju, så det smittar!
Oj det blev sent här! Eftersom detta inlägget ju inte ens kommer som ett nyårsinlägg kan jag lika gärna fortsätta när nacken är mindre spänd, och jag är piggare. Tills dess; Adios Amigos!

Nästa dag;
Med tanke på hur trögt det är att skriva så skulle jag kanske hoppa av bloggandet också. Kanske bara ha kvar den andra bloggen....? Jag låter gnällig och trist, och sådant har jag inte tålamod med, inte hos andra och inte hos mig själv. Förmodligen är det bara det faktum att året är nytt, och att jag inte är van att ha gäster som vi hade i fem dagar. det var trevligt, men jag är inte van vid prat i ett. Det blir för mycket av ingenting vettigt sagt liksom. Men...solen skiner och jag är på god väg att återgå till mer normala aktiviteter så det ordnar sig vad det lider. Jag tror att eftersom jag börjat ifrågasätta Facebook alltmer så kommer ju frågan automatiskt vad mitt bloggande tjänar för syfte. Förresten är jag sömnig också, det blir bäst att återkomma vid ett senare tillfälle märker jag. Vid det laget kanske entusiasmen återuppstått?