Trägen vinner

Det blev ju inte som jag ville denna gången heller; att kunna flytta dokument från dator till blogg "bara så". Nåväl, nedan följer i alla fall slutligen mina tankar från sjukhussängen, från förra veckan. Enveten som jag är har jag nu KOPIERAT allt för hand! Förhoppningsvis är det värt besväret, förhoppningsvis kan det beröra någon. Om inte så lär jag aldrig få reda på det, så det är helt OK ändå. Alltså;



TANKAR FRÅN EN SJUKHUSSÄNG...





Så, istället för att ta mina pinaler och dra, så är jag kvar här "I en sal på Lasarettet". Och det är märkligt vad man vill, och hur det blir istället, och hur man reagerar när man inte får som man vill. I mitt fall blev jag; förbannad, besviken, ledsen, förbannad igen. Sedan gick det över. För till saken hörde ju att operationen jag just undergått behövde "rättas till" lite grann, och att min (faktiskt) eminente kirurg kommer att ta sig tid till detta extra ingrepp på tid som egentligen skall tillägnas den egna kliniken, och att han göt det för att kunna kolla resultatet innan sin julledighet... Har man rätt att bli förbannad då? Näppeligen, inte i min bok i alla fall. Visst, sedan hade det ju varit bra med en bättre kommunikation mellan diverse personal osv. men ändå. Att någon bryr sig om att faktiskt göra sig så mycket omak tycker jag ät att tacka för. Besvikelsen var ju mer av det slaget att jag höll på att ta på mig skorna, och att Mr.redan kört in på sjukhusområdet. Big deal! Jag lyckades till och med få lunchen jag redan tackat net till; ångad fiskfilé, pasta, ratatouille, baguette, mögelost och en apelsin.



Visst är det märkligt ändå, att man/vi/jag nästan alltid först reagerar så negativt när våra planer omkullkastas? Många gånger är det ju för vårat eget väl. T ex när vi flyger och extra säkerhetsrutiner tas som en rent personlig förolämpning vare sig det gäller dimma, terrorism eller snö blir reaktionen oftast den samma. "Men jag skulle ju, ville ju, hinner inte...". Väldigt sällan hör man om att folk är tacksamma för att någon tänker lite längre, att störta med ett plan slår ju aldrig riktigt att komma fram, eller hur? Och att komma hem från sjukhuset bara för att få åka tillbaka och göra om inte samma sak igen, så åtminstone förlora dyrbar återhämtnings-, och arbetstid slår ju inte att få en gos lunch och glada leenden åtföljt av " så Ni stannar ändå Mme. Vad trevligt!"





Onsdag kväll.



Imorgon har jag varit på sjukhus en vecka, igen! Tanken var tre-fyra dagar, men som jag tidigare nämnt blir det inte alltid som man tror, eller vill heller för den delen. Imorgon skall felet med vänster ögonlock rättas till. Och det är ju bra, jag menar, vem vill ha ett ögonlock som inte uppför sig som det skall? Inte jag i alla fall, för det har jag ju redan liksom. Men, jag vill inte, jag är rädd! "Been there, done that". Ja inte exakt, men för några år sedan, när jag egentligen startade den här karusellen med mitt ansikte, med att försöka få behålla det å¨rätt plats linet ut kom jag till ett annat sjukhus med en välrenommerad ögonläkare som visst skulle kunna ordna så att ögonen inte rann, och var så hängiga. Förvisso blev de bättre, för ett tag i alla fall, men priset jag fick betala för den dagen av smärta, panik och vanmakt var inte värt det. Inte alls! Lokalbedövning kallas det visst. "Just shoot me" svarar jag på det... imorgon är det lokalbedövning som gäller. Tack gode Gud för mina språkkunskaper, för att jag varit snäll hela tiden här, både denna gången och i våras, för nu gäller det att be snällt. "Just shoot me"! Eller "drug me the hell out of here". Pretty please?





Det fanns en period i mitt liv då jag trodde jag hade en uppgift. Ja jag vet, HYBRIS! men så var det i alla fall och det står jag för. Uppgiften var väl något dunkel, men gick väl i linje med att sprida hjälp, kunskap, förståelse osv. Inga dåliga grejor i sig, men som sagt, ett visst mått av hybris fanns med i bilden. Lite av att "Jag vet, lyssna här!" jag är inte så förmäten, eller kanske entusiastisk längre. man lär sig med åren att var och en gör (eller inte) sina misstag, fattar sina beslut utefter bästa förmåga. Så är det, och förmodligen lär det väl bli värre innan det blir bättre igen. Det verkar som om åldrandet går i hopp och ryck, än är det sinnet, än är det kroppen. Jag undrar om dessa två någonsin är i synk egentligen? Kanske hos människor som har en annan närvaro än jag, vem vet? Jag stretar på ändå. Men för att återgå till "kallet", uppgiften.

Bland vänner och bekanta omkring mig finns alla sorters människor, men de som berör mig mest (inte nödvändigtvis bäst) är de som har en negativ syn på sina liv. Dras jag till dem, eller de till mig, eller berör de mig på ett sätt som gör att jag märker dem mer? Jag vet inte, men om, och bara om, det nu finns uppgifter för oss här på jorden, är min då att försöka sprida min (någotsånär) positiva syn på livet? Eller är det kanske jag som skall lära mig att inte med klämkäcka tillrop frenetiskt blockera det som är tråkigt, hemskt, betungande? Vem vet, kanske är det varken si eller så, kanske skall vi bara leva efter bästa förmåga, och på så sätt både ge och få? Själv finner jag den tanken gaska rogivande, och skall göra mitt allra bästa för att bevara den nära både mitt hjärta och min hjärna nästa gång jag möts av det negativa.





Denna fredag morgon skall vara den sista här "på Lasarettet", ja förutsatt att jag kan hålla mig lugn och inte ramla i duschen och bryta mig.Hur smidigt och bra allt än har gått, förutom den lilla "retouche" som hindrade min hemgång i onsdags, så är det ändå bättre hemma. men som sagt, jag har haft mycket, mycket tid att tänka på hur väl livet kanske blir en dag, när man är gammal, mindre kvick i fötterna, när man varken hör eller ser klart... Tanken svindlar lite, men ger mig också en chans att komma ihåg att det finns äldre människor nu med, som var unga en gång för kanske inte så länge sedan beroende på hur livet har behandlat dem. Människor som säkerligen i de allra flesta fall har sina unga sinnen i behåll i kroppar som stretar emot på ett eller annat sätt. Jag skall försöka tänka ännu lite mer på dem, vara snällare, svälja min otålighet, tala, ta kontakt. Det kostar inte så mycket, men är värt så oändligt mycket mer. Jag vet, för jag var gammal i några dagar, och är så tacksam att få komma hem till mitt gamla, unga jag.



Min mormor skulle fyllt 98 år idag om hon fortfarande levt. tack och lov gör hon inte det; hon blev "bara" 93, tillräckligt många år för att ha levt hela sitt liv till slutet tror jag. Kanske kan man inte säga så, det sägs ju att var människa har sin stund på jorden, och att det inte är upp till oss att säga vad som skall vara ett lagom långt liv. Mormor Elin är den enda människa som jag känt som det ändå verkat som att hon levde tills hon dog, om man kan uttrycka sig så. Hon blev tröttare, mer tillbakadragen, tänkte länge och ofta på alla syskonen son redan lämnat henne sfter sig, på barndomens fasor och glädjeämnen. Sedan låg hon två dagar knappt, och sedan försvann hon bara... Visserligen var hon inte hemma de sista ett och ett halvt åren, vilket kan göra mig så sorgsen ibland att det inte går att beskriva, men hon hade familj omkring sig som brydde sig, och ibland när jag tänker tillbaka på den tiden så kanske det inte spelade någon större roll heller. Hon hade hela sitt liv inom sig, och alla sina tankar och minnen. Kanske det räcker på slutet. Kanske är det vi som står vid sidan om som behöver vara där, för att ta farväl, förr att se att det är sant att en annan människa är i ett ögonblick; i det nästa är helt borta.

Före avfärd

Jaha, så har jag ödslat tid med att leka med designen på min blogg istället för att skriva. Ställtid tror jag visst att det kallas. I min privata ordbok är det nog så att det heter "prokrastinera", men men... Jag har just varit på utländska bloggen, så jag förlåter mig. OCH klockan är tio, jag skall gå upp sju, och dessförinnan, ja innan läggdags alltså, så skall hunden ut, och maken väckas....
Det är förresten torsdag. Jag har arbetat halvdag, och sedan varit och vaxad både ben, bikinilinje samt armhålor...en " forfait" som det heter, för 45 spänn. innan arbetet fick jag lymfdränerande massage av min kiné, för ansiktet....skönt!
Hämtade även en liten resväska i garaget, då det i helgen bär av bort till nästa departement för en hotellvistelse vid havet. Hoppas vädret håller i sig!
Helgeskapaden är ett led i firandet av min förestående födelsedag. Paris har stått högt pålistan, men jag vill vara i Paris i sol och värme, inte Göteborgs-väder, så Sanary-sur-Mer it is!
Paris finns förhoppningsvis altid kvar....kanske våren kommer att ge oss tillfälle....
22.08, I better get a grip!

Tankar en lördagkväll

Det blir blandad kompott ibland. jag har sysslat en hel del med att ändra utseende här, yta.....egentligen intresserar mig yta inte så mycket. Ja jag vill ialla fall tro det, men vad är det iså fall jag håller på med? Å ena sidan känns det viktigt att presentera sig på ett fördelaktigt sätt, å andra bryr jag mig ju inte. Det är bara vänner som besöker min blogg, såvitt jag vet ialla fall, och de känner ju mig väl. Inte betyder väl en presentabel yta något, between friends? Jag fpår inte direkt någon rätsida på det just nu, det får bli som det blir....
Det har nu gått hela tjugotre dagar på det nya året, och jag märker att vissa saker blir desamma. Tydligen räcker det inte med nya siffror i almanackan för att man skall förändras. Förvisso är detta ingen nyhet, men jag hoppas ju ibland att jag bara skall vakna upp en dag, och vara den där nya förbättrade versionen av mig själv. Men, naglarna är lika korta som förra året, och även om jag nu både dansar och gymnasisterar så finns där ett par extra kilon, för att inte tala om alla dåliga vanor jag fortfarande vårdar ömt.....
Nej, jag oroar mig inte något nämnvärt, och har inte heller dåligt samvete. Tids nog finner jag det där lilla extra som gör att förändingar sker. Bara det att jag gick tillbaka till gymnastiken efter tio år känns bra! Och två kilo extra....piece of cake! Att jag också kommit till rätta med astma medicin och hormoner gör också att jag faktiskt känner mig riktigt nöjd med mig själv. Synd bara att det där "faktiskt" slank med. Vad betyder det egentligen när man skriver så? det ger mig en smak i munnen som jag inte kan beskriva riktigt....en slags smak av rättfärdigande kanske?
Usch! egentligen borde jag försöka få ordning på hemsidan. Den skulle ha åtgärdats redan förra vintern när jag bytte webhotell samtidigt som jag lyckades spara den ursprungliga webadressen, men det var så mycket med dt tekniska att jag bara fick ge upp. Nu har det förmodligen blivit ännu mer komplicerat.....nåja, trägen och enveten kanske vinner än en gång.
Den engelskspråkiga bloggen ligger i träda. Jag har tusen saker att skriva om, men det kommer alltid något, eller någon imellan. javisst är det mitt fel som låter det ske, och visst är jag ju den första att säga att livet är en kamp, men ändå.....det är trögt att kämpa jämt! Fast jag behöver ju inte kämpa om jag inte vill förstås, men jag är inte heller glad i att välja den lätta vägen....Hmmm. Jag skall avsluta här, det blir väldigt mycket hit och dit känner jag. Kanske finns det energi kvar till HTML mm.