Mittemellandagarna, och slutet?

Kanske borde jag läsa igenom alla inläggen jag gjort här, kanske inte. Hur som, så känns det som om detta kanske blir det sista inlägget både för året, och på "Tänker och berättar". kanske blev det mer berättat än tänkt, och i början så många bilder, och entusiastiska listor mm. Nu blir det alltmer sällan, och entusiasmen falnar. Visserligen kan det bero på att det ju finns två bloggar till, och så Facebook då, som väl ändå tillfredställer behovet av att bli sedd och hörd. Om det nu var därför jag började, vem vet egentligen varför nu, så här långt efter? "Anonyma" bloggen fyllde nog mitt behov av att bara prata av mig, men den var också ett bra sätt att titta lite på mig, mitt och de mina med förhoppningsvis andra ögon. det är visserligen svårt att vara klarsynt när man ser på sin egen familj, men jag försökte ialla fall. Nu tror jag inte den behövs längre, det känns som om jag är redo att sluta älta det som varit, både dåligt och bra... Nåja, jag får erkänna att de bra minnen dyker upp precis när som helst, och de är alltid välkomna, men jag söker inte upp dem, och jag försöker stävja det sentimentala ältandet. Här och nu! Här och nu! Innan jag stänger ned, skall jag göra två saker; kopiera allt skrivet till papper eller minne, och  jag delar även med mig av den här... Så är det inte anonymt längre! Who cares?
Fotobloggen tänker jag fortsätta med, det är kul att dela med sig, och kul att ta foton. dessvärre brände min kamera-laddare sönder på TGV:n upp till Paris, så nu under julen här i dourdan, har jag varit sparsam med krämen. Tyvärr. På torsdag morgon bär det dock av till paris, och kameran får gå så länge den kan. Eventuellt får jag låna en som jag kan sätta i ett eget minne i, vi får se. Annars ligger Paris säkert kvar, och jag kommer att ha bilder i mitt huvud även om jag inte kan dela med mig på bloggen. kanske kan jag experimentera med beskrivande skrivande?
Friden försvann just, samtidigt som två pojkar på tolv kom och satte sig vid mitt bord...Oh well, det är inget ont i dem, men eftersom huset har ca. tjugo rum, varav minst tre är lekrum.
Som om det inte räckte har jag nu haft lilla Marguerite här, som ville se Simon's Cat, igen, och igen...

Åter till ordningen. Jo, Paris! Jag fick några fina julklappar. Bl a en bok om metron i Paris, med historia omkring de olika stationerna. En guidebok blev det också! Förhoppningsvis hinner jag se en hel del utan att stressa.
Stress är annars något jag både försökt unvika för egen del, men också för Annie och André som jag är här i Dourdan för att hjälpa under julen och mellan dagarna. jag har väl kanske inte lyckats så bra som jag skulle kunnat önska, men jag gör mitt bästa, och det får räcka. Allt är rörigt och disorganiserat, och jag kan se att det kanske inte är så lämpligt alla gånger att dela ett stort hus  mellan föräldrar och tre döttrar. Helst inte om mamma har svårt att " let well alone", vilket gör döttrarna antingen irriterade, eller uppgivna. Nå, vi har inte haft en total "Lars Norén" ännu... Hm, de där avbrotten gjorde att jag tappade koncentrationen... So what else is new?!
Om detta är det sista inlägget, så är det ialla fall helt i stil med de tidigare. Vem vet förresten, kanske vill jag fortsätta, när allt kommer omkring.

Höstsonat

Istället för att skriva om bok-klubben som ju nystartade, lägger jag in en bild på starar, och avslutar veckan. ( Bilden är snodd..)

Same, same, but different...

Man kan väl anse att sommaren är slut nu, vilket är helt i sin ordning även om termometern forfarande visar ca. 25 grader. Eftemiddagen spenderades i Nice, alltid lika trevligt, men jag har nog fått nog av den gamla stan nu. För många människor, för dåliga grälla affärer, ja för mycket av det mesta helt enkelt, gör att jag nog lika gärna kan gå på fredagsmarknaden i Vence... eller låta bli.

Hur som, det var inte det jag skulle skriva om, utan om hur allt blev annorlunda utan att jag märkte det.
Konstigt, för jag är den första att hävda att allt förändras. Någonstans, någon gång under sommaren blev jag en annan människa. Hur det gick till, eller varför, vet jag fortfarande inte. Mest märks det på att jag inte biter ned mina naglar längre. De halkar käckt över tabgentbordet, och de som känner mig vet att detta inte hör till vanligheterna. Resten av förändringen är lite svårare att få grepp om, men kortfattat kan jag säga att jag inte bryr mig längre. Det låter kanske negativt, men jag menar det i den allra positivaste form. Jag bryr mig, men bryr mig inte om att jaga upp mig, att reagera urskillningslöst (kan detta vara rätt stavat?). Först trodde jag att jag kanske bara undertryckte "naturliga" känslor, eller att jag blivit luttrad ända in i själen. Men jag tror inte det, det känns mera som något positivt. Som att jag slutligen lyckats finna en inre stabilitet som inte ruckas än hit än dit beroende på vad som sker omkring mig. Som att jag är mig själv nog, utan att för den saken skull känna mig överlägsen. Bara förnöjd.
Märkligt så det kan bli...

Nedräkning

Tiden tuffar på som ett tåg på väg från perrongen, och jag skumpar stånkade jämsmed, dömd att missa sista vagnen. Ja, så känns det, men det brukar bli ett bättre slut; tåget glider ut från stationen i Alesandria, vi trycker korken ur skumpan.... men jag är ju inte riktigt där ännu, tyvärr! Just nu är livet en röra, och jag är så glad att jag sagt ja till att sova tio nätter hos min kära lilla Maguy (Marguerite) som sällskap när ordinarie sällskapsdam är i Rumänien. Maguy är syster/svägerska till min franska familj, och jag har arbetat hos henne tdigare. Hon är nittio nu, och en ständig källa till visdom och glädje. Efter de hårda törnar hon fått, och den uppväxt hon haft, så är jag för evigt vördnadsfull... hon har en livsglädje och pragmatism som jag säkerligen aldrig kommer att ens tangera. En sann källa till inspiration.
Annars rullar det på ganska bra (tåg-allusionen igen!) och även om jag ibland hänger mig åt vridna händer och ett allmännt ock ock OCK, så kommer allt att sluta fint. Avresan är den fjärde, och det är fortfarande långt dit. Danska huset är i stort sett iordning efter golf, och vänninor i trädgården. Dansk lägehet som vaktas skall åtgärdas i veckan, som även beskö hos ortoped (AJ! mina hälar!!) och många fler besök för ansiktsmassage. En facial skll även hinnas med, samt givetvis en "once over" på benen, bikinilinjen, armhålorna. i sista stund (what else?) skall även läkare besökas, kanske gynekolog (BORING!) samt div. affärer för inköp av franska nödvändigheter till mig, samt de nära och kära; sprit, tvålar, skrubbutrustning och allt annat som dyker upp i sista minuten. kom just ihåg presentkortet på Sephora... parfym? Mineralpuder?... A girls work's never done!
Men, jag har böcker fråm bibblan, och som sagt tio kvällar/nätter i lugn och ro...BLISS! dessvärre har jag nog ingen nätanslutning, men jag lär ju vara hemma någon gång varje dag, så fortsättning följer.

End of Summer

Att komma tillbaka hem till trädgården efter fem veckor på annan ort var en överraskning! Min sallad (som jag trodde skulle ha äits upp av någon vajade glatt med sina blommiga toppar...

Denna sommaren går definitivt mot sitt slut nu. Bilderna är ju nog så vackra, men utanför mitt fönster piskar regnet, och inte ens småfåglarna syns till. Ja ja, jag skall hänga ut frö, men det regnar så trist....Victoriaplommonen är nästan slut. Plockade eller nedblåsta för att senare förtäras av både hunden och oss. Nu väntar några äpplen på sin tur, om inte kastvindarna tar ned dem först.

Konstigt att inte alla mina foton kom med...nåja, jag hade ju inte tänkt blogga ändå just nu, men är ju ialla fall lite grann i kontakt med sidan. Det är dags att sluttra huttra och huka framför datorn (som för övrigt inte blev en ny en, utan bara vansinnigt upphottad!), och istället get going.