Mittemellandagarna, och slutet?

Kanske borde jag läsa igenom alla inläggen jag gjort här, kanske inte. Hur som, så känns det som om detta kanske blir det sista inlägget både för året, och på "Tänker och berättar". kanske blev det mer berättat än tänkt, och i början så många bilder, och entusiastiska listor mm. Nu blir det alltmer sällan, och entusiasmen falnar. Visserligen kan det bero på att det ju finns två bloggar till, och så Facebook då, som väl ändå tillfredställer behovet av att bli sedd och hörd. Om det nu var därför jag började, vem vet egentligen varför nu, så här långt efter? "Anonyma" bloggen fyllde nog mitt behov av att bara prata av mig, men den var också ett bra sätt att titta lite på mig, mitt och de mina med förhoppningsvis andra ögon. det är visserligen svårt att vara klarsynt när man ser på sin egen familj, men jag försökte ialla fall. Nu tror jag inte den behövs längre, det känns som om jag är redo att sluta älta det som varit, både dåligt och bra... Nåja, jag får erkänna att de bra minnen dyker upp precis när som helst, och de är alltid välkomna, men jag söker inte upp dem, och jag försöker stävja det sentimentala ältandet. Här och nu! Här och nu! Innan jag stänger ned, skall jag göra två saker; kopiera allt skrivet till papper eller minne, och  jag delar även med mig av den här... Så är det inte anonymt längre! Who cares?
Fotobloggen tänker jag fortsätta med, det är kul att dela med sig, och kul att ta foton. dessvärre brände min kamera-laddare sönder på TGV:n upp till Paris, så nu under julen här i dourdan, har jag varit sparsam med krämen. Tyvärr. På torsdag morgon bär det dock av till paris, och kameran får gå så länge den kan. Eventuellt får jag låna en som jag kan sätta i ett eget minne i, vi får se. Annars ligger Paris säkert kvar, och jag kommer att ha bilder i mitt huvud även om jag inte kan dela med mig på bloggen. kanske kan jag experimentera med beskrivande skrivande?
Friden försvann just, samtidigt som två pojkar på tolv kom och satte sig vid mitt bord...Oh well, det är inget ont i dem, men eftersom huset har ca. tjugo rum, varav minst tre är lekrum.
Som om det inte räckte har jag nu haft lilla Marguerite här, som ville se Simon's Cat, igen, och igen...

Åter till ordningen. Jo, Paris! Jag fick några fina julklappar. Bl a en bok om metron i Paris, med historia omkring de olika stationerna. En guidebok blev det också! Förhoppningsvis hinner jag se en hel del utan att stressa.
Stress är annars något jag både försökt unvika för egen del, men också för Annie och André som jag är här i Dourdan för att hjälpa under julen och mellan dagarna. jag har väl kanske inte lyckats så bra som jag skulle kunnat önska, men jag gör mitt bästa, och det får räcka. Allt är rörigt och disorganiserat, och jag kan se att det kanske inte är så lämpligt alla gånger att dela ett stort hus  mellan föräldrar och tre döttrar. Helst inte om mamma har svårt att " let well alone", vilket gör döttrarna antingen irriterade, eller uppgivna. Nå, vi har inte haft en total "Lars Norén" ännu... Hm, de där avbrotten gjorde att jag tappade koncentrationen... So what else is new?!
Om detta är det sista inlägget, så är det ialla fall helt i stil med de tidigare. Vem vet förresten, kanske vill jag fortsätta, när allt kommer omkring.