Mittemellandagarna, och slutet?

Kanske borde jag läsa igenom alla inläggen jag gjort här, kanske inte. Hur som, så känns det som om detta kanske blir det sista inlägget både för året, och på "Tänker och berättar". kanske blev det mer berättat än tänkt, och i början så många bilder, och entusiastiska listor mm. Nu blir det alltmer sällan, och entusiasmen falnar. Visserligen kan det bero på att det ju finns två bloggar till, och så Facebook då, som väl ändå tillfredställer behovet av att bli sedd och hörd. Om det nu var därför jag började, vem vet egentligen varför nu, så här långt efter? "Anonyma" bloggen fyllde nog mitt behov av att bara prata av mig, men den var också ett bra sätt att titta lite på mig, mitt och de mina med förhoppningsvis andra ögon. det är visserligen svårt att vara klarsynt när man ser på sin egen familj, men jag försökte ialla fall. Nu tror jag inte den behövs längre, det känns som om jag är redo att sluta älta det som varit, både dåligt och bra... Nåja, jag får erkänna att de bra minnen dyker upp precis när som helst, och de är alltid välkomna, men jag söker inte upp dem, och jag försöker stävja det sentimentala ältandet. Här och nu! Här och nu! Innan jag stänger ned, skall jag göra två saker; kopiera allt skrivet till papper eller minne, och  jag delar även med mig av den här... Så är det inte anonymt längre! Who cares?
Fotobloggen tänker jag fortsätta med, det är kul att dela med sig, och kul att ta foton. dessvärre brände min kamera-laddare sönder på TGV:n upp till Paris, så nu under julen här i dourdan, har jag varit sparsam med krämen. Tyvärr. På torsdag morgon bär det dock av till paris, och kameran får gå så länge den kan. Eventuellt får jag låna en som jag kan sätta i ett eget minne i, vi får se. Annars ligger Paris säkert kvar, och jag kommer att ha bilder i mitt huvud även om jag inte kan dela med mig på bloggen. kanske kan jag experimentera med beskrivande skrivande?
Friden försvann just, samtidigt som två pojkar på tolv kom och satte sig vid mitt bord...Oh well, det är inget ont i dem, men eftersom huset har ca. tjugo rum, varav minst tre är lekrum.
Som om det inte räckte har jag nu haft lilla Marguerite här, som ville se Simon's Cat, igen, och igen...

Åter till ordningen. Jo, Paris! Jag fick några fina julklappar. Bl a en bok om metron i Paris, med historia omkring de olika stationerna. En guidebok blev det också! Förhoppningsvis hinner jag se en hel del utan att stressa.
Stress är annars något jag både försökt unvika för egen del, men också för Annie och André som jag är här i Dourdan för att hjälpa under julen och mellan dagarna. jag har väl kanske inte lyckats så bra som jag skulle kunnat önska, men jag gör mitt bästa, och det får räcka. Allt är rörigt och disorganiserat, och jag kan se att det kanske inte är så lämpligt alla gånger att dela ett stort hus  mellan föräldrar och tre döttrar. Helst inte om mamma har svårt att " let well alone", vilket gör döttrarna antingen irriterade, eller uppgivna. Nå, vi har inte haft en total "Lars Norén" ännu... Hm, de där avbrotten gjorde att jag tappade koncentrationen... So what else is new?!
Om detta är det sista inlägget, så är det ialla fall helt i stil med de tidigare. Vem vet förresten, kanske vill jag fortsätta, när allt kommer omkring.

Det är alltid samma visa

...vid denna tiden på året. Julstämningen som jag sett fram emot så, vill bara inte infinna sig i tid! I år är det värre än någonsin. Solen strålar och strålar, och granarna i rondellen vid infarten till sta'n ser bara bleka ut, vitspray och glitter till trots. Och sent är det, som vanligt har bara en klapp blivit införskaffad. Den skall skickas norrut, men kommer givetvis fram försent. Inga julkort är köpta, än mindre egenhändigt knåpade. Inte en julskiva har blivit inspelad för distribution till de som gillar sådant. Ändå kan jag inte direkt känna att julen är ångestladdad, det får ju bli som det blir, och förhoppningsvis är sena klappar och kort ännu trevligare att få. Jag nästan hoppas att det skall bli dåligt väder så att jag åtminstone får gjort något. För visst är det ändå trevligt att sitta där i juletid, med något gott att äta och dricka, tända ljus och spela passande musik? Kanske till och med kolla Kalle....
Vi får väl se hur det blir med det hela, vi äter ju inte ens skinka, och sill har jag ingen, men väl glögg.
Jag vet ialla fall att jag skall tillaga en Duck a l'Orange till nyårsmiddag, och förrätt, och efterätt, och ett "trou Normand" (som man har mellan rätterna för att inte få gallsprång, det kan vara sorbet, en hutt...)och ostbricka, the works. Kanske räcker det även till julen, även om det kommer efter....

Jaha, nu har jag läst igenom ovanstående klagovisa, och kan bara.....beklaga. det var en ovanligt jobbig vecka som började med en hypoglykemisk attack nästan, och kulminerade i ryggont, åska och snö.
Nåja, det låter värre än det var, men det kändes så också.
Nu är det Lucia, och livet känns ändå drägligt. I veckan som kommer får jag å mig själv lite mer, och kan parera stressen med annat än snabba kolhydrater. Det finns anledning att notera att (om man bortser från den amerikanska övertron på) hypoglykemi kan vara vanligare än man tror. I och med att kroppen skickar sockret till fel ställen, alltså ut i alla celler istället för till hjärnan, så blir man väldigt mycket mer mottaglig för stress eftersom hjärnan inte får det den behöver för att värja sig. I mitt fall resulterar det till slut i ett blodsockerfall som medför yrsel och depression, med tillhörande magkatarr (stressen..). det är ingen rolig historia, och efter vad jag förstår kan fler lida av detta än vad man tror. Resultatet behöver ju inte vara så drastiskt som i mitt fall, men retlighet, depp, trötthet brukar vara vad de flesta råkar ut för. Allt detta för att säga " var försiktiga, kroppen är skörare än vad man tror, och vad man tror sig kunna styra styr ibland en själv"!
Anywho...nu är det som sagt Lucia, och jag kunde inte titta på Lucia-morgon på SVTPlay. Förhoppningsvis går det ikväll....förhoppningsvis är det väl värt att vänta på. Vem vill inte snyfta till "Gläns över sjö...."?
Jag har inte mer förtillfället, bara ryggont, så jag drar mig tillbaka med julklapperi, och önskar eder alla God Lucia:

Jag tänker mer

..än jag berättar. Det är synd, för när jag går där och dammar, dammsuger, fixar och donar så författar jag de mest intressanta och eleganta inlägg. Sedan, väl framför datorn har det mesta flugit sin kos. Ungefär som att å på biblioteketet; jag går dit fylld av författare och titlar, vid första hyllan har jag glömt allt, och envetnas med att dra fram böcker jag edan läst bara för att jag känner igen dem. Oh well, jag sitter ialla fall här och skriver, så kanske kommer några av alla dessa guldkorn upp till ytan vad det lider.
Bibliotek ja, jag har som synes roat mig med att börja sammanställa ett virtuellt bibliotek. Eftersom jag bor minimalt, (17,1 kvm) så har jag gjort mig av med många gamla böcker. Det gjorde ont först, för jag älskar ju att läsa, och jag har vuxit upp med att vörda och vårda böcker å det ömmaste. Men som sagt, på så få kvadratmetrar får man anpassa sig, och jag gav bort alla mina böcker, utom de som jag vet att jag vill, och kommer att läsa igen, och igen. De vilar sig i garaget nu, i väntan på nästa omgång.I mitt virtuella bibliotek tar jag med alla (?) böcker jag har läst, som jag läst, som om de fortfarande stod där i hyllan, eller som om jag just skall till att köpa dem. Ett billig nöje, fast jag vet inte hur det skall gå med svenska titlar på en (förmodligen) amerikansk site.
Snart är det ju advent förresten! Jag har mormors lilla lilla mässings-stake som bara passar till julgransljus, men det passar fint in i det småttiga. Vi brukar mest pynta i trappuppgången där det finns plats. Och det känns trevligt att kunna bjuda på en trevlig entrée, både för grannar och besökare. Bilder dyker väl upp vad det lider. Jag gitter inte sätta in förra årets så här nära...
Advent innebär också trevliga extra-arbeten. Det blir ett stort glöggkalas med många gäster och svingod brännvinsglögg. En vecka senare blir det traditionell dansk "julefrokost" av det stiligare slaget. Det är kul med omväxling, och eftersom jag känner många av gästerna blir det nästan som om jag själv var med även om jag häller champagne/glögg, lagar/serverar och har vitt förkläde.
Sedan kommer julen, och vi hade tänkt oss en liten resa västerut. Kanske titta på Carcasonne (igen), och Perpignan för att kunna utforska Lejonbukten, Pyrenéerna och spanska gränsen. Vi får se vad pengarna räcker till, och om det finns öppna hotell.... Vi har en förkärlek för "off season" i familjen. Det blir färre människor att trängas med, och de flesta miljöer blir oändligt mer fantasieggande när de är tomma på folk. Egentligen skulle jag hemskt gärna vilja åka förbi Aigues Mortes igen också, men tid och pengar (frånvaron av..) sätter gränser, det blir något att se fram emot.....