Same, same, but different...

Man kan väl anse att sommaren är slut nu, vilket är helt i sin ordning även om termometern forfarande visar ca. 25 grader. Eftemiddagen spenderades i Nice, alltid lika trevligt, men jag har nog fått nog av den gamla stan nu. För många människor, för dåliga grälla affärer, ja för mycket av det mesta helt enkelt, gör att jag nog lika gärna kan gå på fredagsmarknaden i Vence... eller låta bli.

Hur som, det var inte det jag skulle skriva om, utan om hur allt blev annorlunda utan att jag märkte det.
Konstigt, för jag är den första att hävda att allt förändras. Någonstans, någon gång under sommaren blev jag en annan människa. Hur det gick till, eller varför, vet jag fortfarande inte. Mest märks det på att jag inte biter ned mina naglar längre. De halkar käckt över tabgentbordet, och de som känner mig vet att detta inte hör till vanligheterna. Resten av förändringen är lite svårare att få grepp om, men kortfattat kan jag säga att jag inte bryr mig längre. Det låter kanske negativt, men jag menar det i den allra positivaste form. Jag bryr mig, men bryr mig inte om att jaga upp mig, att reagera urskillningslöst (kan detta vara rätt stavat?). Först trodde jag att jag kanske bara undertryckte "naturliga" känslor, eller att jag blivit luttrad ända in i själen. Men jag tror inte det, det känns mera som något positivt. Som att jag slutligen lyckats finna en inre stabilitet som inte ruckas än hit än dit beroende på vad som sker omkring mig. Som att jag är mig själv nog, utan att för den saken skull känna mig överlägsen. Bara förnöjd.
Märkligt så det kan bli...

Stararna samlas nu

....i enorma flockar som vinglar omkring på himlen under skrin och flöjtanden. Ja vinglar är egentligen inte ordet, de är precisionen personifierad! Jag tror nog att de kommer att stanna någon vecka till, för vädret är härligt milt, och här finns gott om insekter. Förhoppningsvis finns det ingen stare kvar i Sverige nu, jag vill inte föreställa mig en liten kvarglömd stackare någonstans i kylan och mörkret! Här laddar de väl troligtvis för att flyga till Afrika, och gona sig i solen hela vintern. Att de bara kan! Visserligen tror jag inte på den kristne Gud som satt på ett moln i söndagsskoleboken, men visst måste finnas någon "divine force" som ser till att allting fungerar? Harmonin som råder bland trastarna trots deras skrik ock skrän när de flyger i formation ger mig hopp. Hopp om att man faktiskt kan leva i harmoni med sin omgivning, med naturen, med sig själv.....
Och solen skiner ju!