Same, same, but different...

Man kan väl anse att sommaren är slut nu, vilket är helt i sin ordning även om termometern forfarande visar ca. 25 grader. Eftemiddagen spenderades i Nice, alltid lika trevligt, men jag har nog fått nog av den gamla stan nu. För många människor, för dåliga grälla affärer, ja för mycket av det mesta helt enkelt, gör att jag nog lika gärna kan gå på fredagsmarknaden i Vence... eller låta bli.

Hur som, det var inte det jag skulle skriva om, utan om hur allt blev annorlunda utan att jag märkte det.
Konstigt, för jag är den första att hävda att allt förändras. Någonstans, någon gång under sommaren blev jag en annan människa. Hur det gick till, eller varför, vet jag fortfarande inte. Mest märks det på att jag inte biter ned mina naglar längre. De halkar käckt över tabgentbordet, och de som känner mig vet att detta inte hör till vanligheterna. Resten av förändringen är lite svårare att få grepp om, men kortfattat kan jag säga att jag inte bryr mig längre. Det låter kanske negativt, men jag menar det i den allra positivaste form. Jag bryr mig, men bryr mig inte om att jaga upp mig, att reagera urskillningslöst (kan detta vara rätt stavat?). Först trodde jag att jag kanske bara undertryckte "naturliga" känslor, eller att jag blivit luttrad ända in i själen. Men jag tror inte det, det känns mera som något positivt. Som att jag slutligen lyckats finna en inre stabilitet som inte ruckas än hit än dit beroende på vad som sker omkring mig. Som att jag är mig själv nog, utan att för den saken skull känna mig överlägsen. Bara förnöjd.
Märkligt så det kan bli...

Summer continued...

Vi verkar ha kommit i ordning något så när, och min lilla datorhörna ärinredd igen. Visserligen vill jag ha en annan stol, fåtölj, och ett annat bord, men ändå, det funkar. Sommaren är fortfarande i allra högsta grad kvar med just nu knivskarp skärpa och strålande sol. Söndagens väldsamma åskskurar lättade upp den tryckande fuktiga hettan. Idag var det till och med lite "kallt" om armarna när jag cyklade till arbetet i St. Paul. Tre timmar var jag där, sedan dess har jag bara haft lunch, och lagt en tvätt i maskinen. Familjen har dragit till begen för långpromenad, och jag inväntar tvätten och fika med väninnorna klockan fyra. Life is good!
Vad som inte är good är min rubrikbild som är alldeles för bred. Ialla fall för min ålderstigna dator. Vi får väl se om jag lyckas ändra bilden till en mer passande... Det är besvärligt att komma igång med bloggeriet, helst när jag ju vet att det faktiskt uppskattas på vissa håll- Oh pressure! Men eftersom jag på något sätt fungerar bäst under just press skall det väl gå. Hade jag inte haft tre bloggar hade ju livet varit lättare, men nu är jag ju som jag är...
Ah! nu minns jag vad jag egentligen skulle skriva om! Nåväl, det får vänta tills nästa gång.

Inspiration

Igår gick jag på bio efter gympan, sent för att vara mig, och jag till och med "offrade" en timmas gymnastik för att få se Jane Campions Bright Star. Mmmm vilken bitterljuv sorglig upplevelse! Så vackert och tröstlöst det var, mina ord kan inte beskriva känslan, så jag hoppas att ni (alla?!) går och ser detta skimrande verk. Inspirerande var det också att se Fanny sy och rita så duktigt. Och att se all den möda som lagts på detaljerna filmen igenom, utan att tonvikten för den sakens skull låg på yta och utseende. Om man därtill lägger det faktum att jag nästan aldrig läst poesi, men här blev både nyfiken och inspirerad att uppsöka åtminstone Mr. Keats verk.....Ja en i sanning lyckad avslutning på tisdagen. Tänk om jag sett filmen innan jag för hand fållade de där ca. fem metrarna gardin.....