Same, same, but different...

Man kan väl anse att sommaren är slut nu, vilket är helt i sin ordning även om termometern forfarande visar ca. 25 grader. Eftemiddagen spenderades i Nice, alltid lika trevligt, men jag har nog fått nog av den gamla stan nu. För många människor, för dåliga grälla affärer, ja för mycket av det mesta helt enkelt, gör att jag nog lika gärna kan gå på fredagsmarknaden i Vence... eller låta bli.

Hur som, det var inte det jag skulle skriva om, utan om hur allt blev annorlunda utan att jag märkte det.
Konstigt, för jag är den första att hävda att allt förändras. Någonstans, någon gång under sommaren blev jag en annan människa. Hur det gick till, eller varför, vet jag fortfarande inte. Mest märks det på att jag inte biter ned mina naglar längre. De halkar käckt över tabgentbordet, och de som känner mig vet att detta inte hör till vanligheterna. Resten av förändringen är lite svårare att få grepp om, men kortfattat kan jag säga att jag inte bryr mig längre. Det låter kanske negativt, men jag menar det i den allra positivaste form. Jag bryr mig, men bryr mig inte om att jaga upp mig, att reagera urskillningslöst (kan detta vara rätt stavat?). Först trodde jag att jag kanske bara undertryckte "naturliga" känslor, eller att jag blivit luttrad ända in i själen. Men jag tror inte det, det känns mera som något positivt. Som att jag slutligen lyckats finna en inre stabilitet som inte ruckas än hit än dit beroende på vad som sker omkring mig. Som att jag är mig själv nog, utan att för den saken skull känna mig överlägsen. Bara förnöjd.
Märkligt så det kan bli...

La suite

...på mitt lilla biläventyr, är trots allt positivt. Marcel (my hero!) sa visserligen " Oh la lá!, det blir inte billigt"...men han beställde delen, jag kom förbi före jobbet och lämnade extra-nyckeln till bilen (i morse), kom tillbaka vid lunch och ställde den lilla olyckan. Klockan sex var den färdig, visserligen 300 euro senare, mais quand même! Jag är nöjd, fattig, men nöjd!
Fie med Galleri Art du Nord ringde just i detta inlägg och frågade om jag vill ha vernissage-jobb imorgon....and how! Nämnde jag fattig? Och nöjd?
Det är förresten Bent Rej, fotografen, som ställer ut imorgon, samtidigt som det skall vara en extra liten utsällning av ihopsamlade skatter till försäljning. Tänk om man hade möjlighet att köpa....det finns små hus i lera av en svenska vars namn jag givetvis inte minns.....
Egentligen hade jag tänkt ackompanjera mina fransmän till påskbazaren anordnad av svenska kyrkan, men tiden, och hunden, och tillfället att tjäna pengar (efter bil-fadäsen).....I just don't know.
Jag är gräsligt trött, och skall ta Lillis på en snabbis. Vi vaknade båda av att hon kräktes kl. 06.00......
Hur som, jag tänker ändå försöka få in ännu några sidor av "The Book Thief" som är allt vad jag just nu önskar i bokväg. Ishiguro's berättelse är ju mer tänkvärd, och den tar sig fram på ett subtil och vackert sätt som också fängslar. Hur skall jag kunna sova alls, med sådana sängkamrater?!
Det har varit många tankar de sista dagarna som jag skulle vilja vädra här, men som sagt, jag är så trött, och nu, tack och lov! biter jag inte ihop längre och står ut. Tvärtom, jag välkomnar, och vältrar mig i min trötthet! Det är mycket skönare att ge efter vid rätt tillfälle, än att ge efter när det egentligen är försent. Kanske är detta mitt nuvarande själsliga tillstånd i ett nötskal, " att styra, istället för att bli styrd, att välja att duka under istället för att bli överväldigad. Does this make any sense at all? Eller är jag bara övertrött?
God natt!
To sleep, perchance to dream......