Nackspärr och Regn

nej, det är inte namnet på en konstig advokatbyrå. Inte är det så illa ställt med mig heller, även om det tog emot just nu när jag vred på huvudet. Biblioteket var kallt igår, och barbent som jag var, med kort kofta som var extra kort i ryggen så känner jag idag av det hela. regnet slutatde just, så inte ens det är aktuellt längra! Bibblan igår var extra trevlig. det kom oväntat mycket folk, och nya vänninan Karen (med norskt uttal) kånkade ned en bricka med underbar capuccino, jag hade med radion på vilken vi åtnjöt Radio Classique... Ytterligare några 25 cents.böcker införskaffades (men jag lånade inget nytt!), Karen lånade ut en bok av favoriten Robertson Davies... På det stora hela var det en perfekt lördag. Jag känner att det är hög tid att införskaffa en låda där jag kan pacja böcker som jag inte kommer att hinna läsa innan sommaren. En lista kommer att annonseras hör, så att de böcker jag inte vill spara efter läsning kan få ett annant (bättre?) hem senare. Min andra Karen (amerikanskt uttal..) har lånat ut en bok också, så jag måste läsa lånta böcker först. Förutom Bill Brysons memoarer då, som jag lånade för att Mr. skulle ha ett tidsfördriv. Bryson är fruktansvärt rolig, och för mig som växte upp under det amerikaniserade sextiotalet är det mycket som går att relatera till även om jag inte är född i femtiotalets Iowa.
Imorgon skall jag till tandläkaren igen, förs sista gången, för nu skall kronan på plats, jag skall bli ca. sextusen kronor fattigare OCH han kommer att älta det faktum att det fattas en tand (dålig rotfyllning way back..) som han vill ersätta med ett implantat. Yeah Right!
Hur som. Nu är helgen nästan över, och som vanligt ser jag fram emot nästa vecka med tillförsikt... tandläkare och operation till trots. i alla fall skall ju datorn hoppeligen fås att fungera igen, och efter onsdag kommer solen tillbaka. koltrasten sjunger, allt knoppas... jag begär egentligen inte så mycket mer.

Ja det blir inte alltid som man tänkt. Igår, senare än vad jag tänkt, eftersom jag tittat på ett par avsnitt av Mad Men först satte jag mig för att fortsätta mitt berättande här. Döm om min förvåning när datorn lät klonk, klonk, klonk, på ett rytmiskt men ändå oroväckande sätt. Sedan blev skärmen kolsvart, och det kom upp ett meddelande som informerade mig om att maskinen inte kunde hitta sin egen hårddisk... That's all folks! Förmodligen är den död. Jag har redan ställt in mig på att adressbok,foton mm. är borta för alltid. Kanske kanske kan snälla Kim rädda en del. Jag skickar honom min nu utpillade hårddisk, så får vi se. Vilken himla tur att jag fick en annan dator alldeles härom nyssens! Någon trodde sig ha en trasig en, och köpte ny, och jag fick den gamla att pilla med. den är gammal och ful och har engelskt tangentbord, men who cares? Jag kan ialla fall få kontakt med yttervärlden, gnälla både på Facebook och här!
Jag hade tänkt lägga in lite vårinspirerade kort, men det går ju inte, så det får sluta här. Jag blir lite skelögd av att ha ett tangentbord som är fel, men med nya intällningar för de rätta svenska bokstäverna.
Fortsättning följer...

Som vanligt...

Ja det är lördag eftermiddag och Mr. lagar mat, så jag lär bli störd titt som tätt. och säkerligen inte heller avsula inlägget. Nåja, det är väl ingen fara, jag kan ju börja nu, och sluta senare.
De senaste veckormnas stress har lagt sig nu, och till yttermera visso har våren kommit på riktigt, jag har gått ned två kilo, och ja, livet är OK igen. Gårdagen var extra trevlig med ett besök på en engelsk "book-sale". Den var i Mougins, en rar by bortåt Antibes-hållet, på ett litet hotell. De engelska damerna tog visserligen ett inträde på fem euro, men för det fick man thé, eller kaffe, och hembakta kakor. Sedan kostade böcker, cd's och dvd:er bara en euro styck, eller sex för fem, så inte gick man back direkt. Jag kom hem med en hel hög böcker. Bl a en John Fowles jag inte visste fanns, med essäer och lite annat blandat. Vidare en barnbok som verkar vara ett plagiat (och kanske en satir?) på Harry Potter-böckerna; "Barry Trotter and the Shameless Parody"! Ett Kalle och Hobbe- album på originalspråk, några romaner till som väl dyker upp här så smånomgom blev det också, samt några cd's med klassisk musik, opera och franska chansons.
Jaha, nu är omeletten strax på väg till bordet, och jag med den, så jag sätter en liten stjärna här. A bientôt!
                                                             *

Snabbt och oredigerat

Viserligen har jag inte tid, men ändå. Visserligen har jag inte läst färdigt den ännu, Small Change av Elisabeth Hay som jag tjatat om, men ändå. Den är våldsamt bra, åtminstone för mig som ju just diskuterat Márais' Embers, och där utgjutigt mig över hur fint han illustrerar den ensamma människans vindlande tankar. helst en mäniska utan feedback. Elisabeths "Bethie" har förvisso feedback, men jag blir ändå tagen av hur hon genom tillbakablickar lyckas vara ärlig, äntligen. Hur hon lyckas med att se på sina tillkortakommanden utan att gräva ned sig. Jodå, hon skriver ju en bok om det hela så visst grävs det, men ändå på ett konstruktivt sätt. Hon får mig att titta på mina tidigare handlingar ur helt nya vinklar, vilket är både spännande, och i vissa fall smärtsamt. Jag skulle önska att mina väninnor läste den, att vi hade en bokklubb, för jag är så himla nyfiken på om vi skulle känna igen varandra i alla dessa olika konstellationer av vänskap. Men, kanske är det lugnast att läsa själv.
Be careful what you wish for...
Alice Munro har kommit i skymundan, men snart är jag igenom Small Change, och då är det dags för Alice igen. Jag kan inte fatta at jag ogillat novellsamlingar. Är det åldern som gör mig öppen nu, eller vad? Nåväl, jag har bloggar att besöka, mail att skriva, och FB att beta av.
Fortsättning följer så småningom.

Kungens Lilla Piga...

Eftersom jag såg de första blåsippsbladen igår känns det nu mer än någonsin som att våren är nära. Tyvärr har helgen tillbringats mestadels inomhus, böjd över skurborsten. Tråkigt, men a girl gotta do osv. Om jag nu bara kan hitta en trevlig bold att avrunda med, så skall jag dra mig tillbaka till middagen sedan...

Jaha, det blev middag innan, men nu så!

Här regnar, för första gången på flera veckor. Det kan bara vara positivt!

Igen!

Konstigt nog är det lördag igen. Skall jag aldrig få tid ngon annan dag tro? Eller rättare sagt ta mig tid, för det är ju alltid, eller oftast just det det handlar om. Att knipa åt sig lite av sin egen tid till att göra något man själv vill. Inte bara måste, eller för att någon annan....

Nåja, här är jag, med massor av ackumulerade tankar innanför pannbenet, men ack så lite tid NU! Soppan puttrar på spisen; madrascurry-kryddad morots och purjosoppa. Ja det är rester och ett eget påhitt, men det blir nog gott. Faktiskt blir det nästan alltid gott när jag lagar mat! Nej jag skryter inte, utan är mer förundrad över hur himla enkelt det är med matlagning. Detta från en kvinna som får spader flera gånger i veckan för att det är så många mål att hitta på.... Vidare om kök; vi har bytt ut vår arbets-skiva idag, under skrik och tandagnisslan, och många eder. Varje gång tänker jag "aldrig mer sånt här!", men man glömmer ju tack och lov, och tar i med nya tag igen, en annan gång. Det KOMMER att bli fint, så snart di små detaljerna kommit på plats igen, men ibland undrar man ju om det är värt besväret. Nu skall jag smaka min soppa, och återkommer senare. Bon appetit!
Senare samma helg... Nu är det söndag och efter lunch. Förmiddagen har tillbrongats på bio i Nice där jag med en väninna såg Colin Firth i "The Kings Speech". Detta , märk väl, istället för att spankulera i solen på Promenade des Anglais! Det var värt det dock för den var precis så bra som jag visste att den skulle vara. Till och med Helena Bonham Carter, som ibland i mitt tycke kan ta lite väl mycket plats, var "a study of understatement". ALLT var bra, miljö, färger, musik...att se, och se igen! Efter filmen tog vi en sväng in på butiken som hör Musee Massena till. Jag älskarmuseibutiker! Där finns alltid vackra ting, ofta till facila priser. I denna butiken fann jag en liten "cadeau" till väninnan som fyller år inom en inte alltför avlägsen framtid.
Sammanfattning från gårdagen har jag i form av en rejäl blodblåsa på höger pekfinger... Nu skall jag snart slipa av första lagret hårdvaxolja, lägga på ett till och sedan gå ut i SOLEN. Jag känner att det får bli bloggande lite senare, nu vill jag vara mer fysiskt aktiv!
Oljandet tog tid, och inte blev det som vi tänkt heller. Konstigt med tanke på att vi gjort detsamma tidigare i stugan i somras. Kanske får man tänka sig att slipa om, och bara olja. Kanske med en kulör i.....SUCK! Vad mer? Jo, jag försöker översätta en rapport från första operationen jag genomgick i mars. (Genomgick? Really??) Hur som. Det är fullkomloigt omöjligt att använda en online-translator, jag vet för jag har verkligen försökt. Resultatet blir minst sagt märkligt ( jag kör franska-engelska), och att översätta tillbaka igen ger helt galna meningar. Tricket blir nog att använda det man får, och sedan med sunt förnuft försöka få det till något som går att läsa och förstå. Måste livet vara i motlut fullt så här ofta? Jag bara undrar...
Annat jag undrar över varför jag verkar vara den enda som älskar böcker, och att läsa dem, aldrig kan uttrycka mig intelligent och upplysande om böcker jag läst? Många är bloggarna jag besöker, och de är alla fulla av väl genomtänkta rapporter. Jag tycker det är beundransvärt, och undrar om det är för att det är så längesedan jag gick i skolan. Eller är det för att man måste träna sig hela tiden? Föra intelligenta samtal kanske dagligen? I vilket fall som helst gillar jag att läsa, och rekommenderar gärna böcker på basisen att jag gillar dem. Antar att det får räcka.
Snart är det en ny vecka. Hoppas koltrasten fortsätter att sjunga, och att det blir ännu lite varmare. Idag såg jag en stor skalbagge!

Lördagsblandning

Tiden bara går, och går, och tur är väl det, för snart är denna årets första månad slut. Här sägs det att februari är den värsta månaden, men jag hoppas ändå, på att det blir varmare och att våren kommer fort! Vi har haft underbart soligt väder, fast frostiga mornar och kalla, kalla kvällar. Detta till trots sjunger koltrasten, talgoxen kvittrar och det kommer upp lökarväxter ur marken. Just nu öser regnet ned, så jag kan bara anta att det blir till att bita ihop igen. Utan tvekan snöar det längre upp i bergen...
Hursom, man kan ju bara kommentera vädret, inte påverka det. Så nog om detta, och istället kan jag berätta att jag gjort denna månads insats på biblioteket. Ja innan hade jag ju en förmiddag med att rensa ut gamla böcker också, men idag var det vanligt jobb. Tyvärr var det förfärligt få besökare, bara fem! Å andra sidan gav det mig tillfälle att vara duktig och ordna i hyllor, ondgöra mig över felplacerade böcker, dricka kaffe, slänga böcker mm. Jag lånade hem lite smått och gott; C.J Sansoms två första (av fyra tror jag) kriminalromaner som utspelar sig i femtonhundratalets England, en novellsamling av Elizabeth Hays, författare till den lysande "A student of weather", samt Susan Hills "Mrs de Winter" som verkar spännande. Inkling har rekommenderat just Susan Hill, fast kanske hennes kriminalromaner, jag har inte hittat titlarna på mitt bibliotek, men man kan läsa vad hon tycker här. Sansom valde jag just för att böckerna skall tydligen vara mycket bra ur ett historiskt beskrivande perspektiv. Vi får väl se, hjälten är ialla fall både puckelryggig och boklärd!
Efter bibblan promenerade jag upp till väninnan som bjöd på musslor och vitt vin. Trevligt värre, även om det är trist att komma hem fullkomligt inpyrd av rök... Men vänskap kanske innefattar det också, att ha tålamod med sin nästas laster? Nu stundar snart en promenad med hund i regn... inte det jag vill, men så är det att vara hundägare, och nej husse är inte tillgänglig denna gång, så jag får bita ihop och gå fort "between the raindrops".

Litterär lördagskväll

Slutet av veckan har varit minst sagt omväxlande; tandläkarbesök med påföljande (förmodligen) ekonomisk misär, försenad välvillig födelsedagspresent (som hjälpte hos tandläkaren), trevligt biblioteksbesök... Dessutom har vädret vänt, och jag har sett små spjut av påskliljor som stretar mot ( den i det närmaste obefintliga) solen! Det går mot ljusare tider, och som vi konstaterade; att kunna hala upp pengarna ur jeansficka när tandläkaren ville ha dem är ju ändå OK, även om mina ben förmodligen aldrig blir vaxade igen. Mustachen vill jag inte ens tänka på! Till råga på allt har jag nu en dator till. Någon skulle slänga en som "inte fungerar och inte kommer ut på nätet längre". Jag tog hem den och kan bara konstatera att den är vid ytterligt god vigör. den får bli en liten extra lyxartikel vid uthyrningarna i sommar!
På biblioteket hittade jag ännu en Byatt jag inte läst: The Virgin in the Garden...jag hoppas! Jag lånade också två böcker av Giles Waterfield, The Long Afternoon, om britter i Menton vid krigets upprinnelse, och The Hound in the Left Hand Corner, om förberedelserna inför en konstutställning med en speciell Gainsborough. Vi får väl se... Vidare lånade jag Jostein Gaarders The Solitaire Mystery, som jag befarar är TRÅKIG, men vem vet? ochBarbara Kingsolvers The Prodigal Summer. Babsan har hållit stilen hittills, så där känner jag mig säker. Men först ut är en historisk bok om engelsmännen i Japan på 16oo-talet. En sann sådan, som kanske är en förlaga till "Shogun"? Den börjar lite torrt....
Jag har också fådda böcker, och även om jag alltid undviker novellsamlingar, så får jag tillstå att Alice Munro ÄR en riktigt bra författare. Hennes Nära Hem är oroväckande välskriven, och skaver och har sig så att jag väljer att läsa istället för att sova.
Oj vad det blev mycket om det skrivna ordet! Men var vore jag väl utan böcker? Jag minns att jag under min första utlands-séjour i Nigeria tig min tillflykt till böcker när det blev för mycket av kulturkrock, hemlängtan, eller som en lång, lång gång; sjukdom och konvalescens. Då läste jag allt som fanns, utan några som helst förutfattade meningar; lamb's Tales of Shakespeare, georgette Heyer, Eliot, Sand... om jag kunde minnas allt skulle jag vara riktigt "litterär"!
Det är som synes lördagskväll, och här i Södern finns ingenting på TV.n. Folk har annat för sig, och de som inte har det tittar på "roliga program med kändisar som jönsar sig" (min egen sammanfattning). Alltså blir det böcker, dator och vin som får fylla kvällen. Fast jag längtar efter en Jane Austen dramatisering, eller någon annan form av verklighetsflykt!
Nåväl, jag skall återvända till Japan och de ilanddrivna barbarerna. Boken heter förresten Samurai William och är skriven av Giles Milton.

Vår, or else!

Nu har jag enerverat mig nog för denna gången. Här kommer inte att bli något vettigt skrivet (när var det någonsin det?) för jag har haft fullt sjå med att fixa till en något vårligare blogg... Bilden vill inte bli bred, och texten inte som jag vill heller, men jag har beslutat mig för att låta det vara så länge. Tålamod är en dygd sägs det, så jag drar mig dygdigt tillbaka, slickar mina sår och smider nya planer.

En grå dag.

Det är det verkligen idag! Jag piggar upp mig med att sukta efter sommaren via foton...

Det finns en del att se fram emot, tack och lov! Hoppas den kommer snart, snart. Våren...

Hej och tack för det här...

Just nu när jag skulle börja skriva, insåg jag att jag kanske inte skulle ändrat storlek på texten. det är ju min dator som för tillfället har fel format, inte bloggen... Nå, det blir som det blir, och man kan ju alltid ändra igen. Jag har nämligen äntligen lyckats koppla datorn till teven, inte komplicerat egentligen, men det trilskades för några månader sedan, och sedan dess tappade jag både lusten och tålamodet. Men så på julaftonen ville jag överraska med Kalle Anka och lite annan underhållning, så jag bet ihop och kopplade, knappade och småsvor i bara ett par minuter, och Voilà! det fungerade ju! Nackdelen är att jag inte vill riskera att tappa bort inställningarna, och därför har datorn nu en skärm i fel format, och jag kisar och hukar för att kunna läsa mina mail, och Fb.
Nog om det. jag ville bara tacka för julen, och säga "bye bye" till densamma. För min del räcker det med jul nu. Jag vill bara att det nya året skall ta vid, och med det våren, med en gång! Jag håller helt med Cara (hoppas ni kommer in på hennes eminenta sida!), och vill börja planera för våren och sommaren nu, genast. I väntan på den riktiga våren så fick jag i alla fall en försmak idag nere i Nice. Soligt och förvånasvärt milt. Vi strosade vid havskanten, åt en pizza, (tack Ylva för maskrosextraktet!) och hade på det stora hela en skönt ledig dag. Efter nyår skall jag ta mig samman igen med fysisk aktivitet, förvärvsarbete mm. men just nu känns det härligt att göra ingenting alls. Nice-besöket var egentligen med anledning av ett återbesök på sjukhuset. Jag är duktig och läker snällt, och skall vara tålmodig bara, så går svullnaden ned runt ögonen. Doktor O. sa visserligen att jag skulle få "mandelögon", men jag hade nog tänkt mig något annat än svullna mandlar... Nu skall jag streta vidare med Byatts bok som ju dessvärre inte var fullt så fängslande som jag hoppats.

Trägen vinner

Det blev ju inte som jag ville denna gången heller; att kunna flytta dokument från dator till blogg "bara så". Nåväl, nedan följer i alla fall slutligen mina tankar från sjukhussängen, från förra veckan. Enveten som jag är har jag nu KOPIERAT allt för hand! Förhoppningsvis är det värt besväret, förhoppningsvis kan det beröra någon. Om inte så lär jag aldrig få reda på det, så det är helt OK ändå. Alltså;



TANKAR FRÅN EN SJUKHUSSÄNG...





Så, istället för att ta mina pinaler och dra, så är jag kvar här "I en sal på Lasarettet". Och det är märkligt vad man vill, och hur det blir istället, och hur man reagerar när man inte får som man vill. I mitt fall blev jag; förbannad, besviken, ledsen, förbannad igen. Sedan gick det över. För till saken hörde ju att operationen jag just undergått behövde "rättas till" lite grann, och att min (faktiskt) eminente kirurg kommer att ta sig tid till detta extra ingrepp på tid som egentligen skall tillägnas den egna kliniken, och att han göt det för att kunna kolla resultatet innan sin julledighet... Har man rätt att bli förbannad då? Näppeligen, inte i min bok i alla fall. Visst, sedan hade det ju varit bra med en bättre kommunikation mellan diverse personal osv. men ändå. Att någon bryr sig om att faktiskt göra sig så mycket omak tycker jag ät att tacka för. Besvikelsen var ju mer av det slaget att jag höll på att ta på mig skorna, och att Mr.redan kört in på sjukhusområdet. Big deal! Jag lyckades till och med få lunchen jag redan tackat net till; ångad fiskfilé, pasta, ratatouille, baguette, mögelost och en apelsin.



Visst är det märkligt ändå, att man/vi/jag nästan alltid först reagerar så negativt när våra planer omkullkastas? Många gånger är det ju för vårat eget väl. T ex när vi flyger och extra säkerhetsrutiner tas som en rent personlig förolämpning vare sig det gäller dimma, terrorism eller snö blir reaktionen oftast den samma. "Men jag skulle ju, ville ju, hinner inte...". Väldigt sällan hör man om att folk är tacksamma för att någon tänker lite längre, att störta med ett plan slår ju aldrig riktigt att komma fram, eller hur? Och att komma hem från sjukhuset bara för att få åka tillbaka och göra om inte samma sak igen, så åtminstone förlora dyrbar återhämtnings-, och arbetstid slår ju inte att få en gos lunch och glada leenden åtföljt av " så Ni stannar ändå Mme. Vad trevligt!"





Onsdag kväll.



Imorgon har jag varit på sjukhus en vecka, igen! Tanken var tre-fyra dagar, men som jag tidigare nämnt blir det inte alltid som man tror, eller vill heller för den delen. Imorgon skall felet med vänster ögonlock rättas till. Och det är ju bra, jag menar, vem vill ha ett ögonlock som inte uppför sig som det skall? Inte jag i alla fall, för det har jag ju redan liksom. Men, jag vill inte, jag är rädd! "Been there, done that". Ja inte exakt, men för några år sedan, när jag egentligen startade den här karusellen med mitt ansikte, med att försöka få behålla det å¨rätt plats linet ut kom jag till ett annat sjukhus med en välrenommerad ögonläkare som visst skulle kunna ordna så att ögonen inte rann, och var så hängiga. Förvisso blev de bättre, för ett tag i alla fall, men priset jag fick betala för den dagen av smärta, panik och vanmakt var inte värt det. Inte alls! Lokalbedövning kallas det visst. "Just shoot me" svarar jag på det... imorgon är det lokalbedövning som gäller. Tack gode Gud för mina språkkunskaper, för att jag varit snäll hela tiden här, både denna gången och i våras, för nu gäller det att be snällt. "Just shoot me"! Eller "drug me the hell out of here". Pretty please?





Det fanns en period i mitt liv då jag trodde jag hade en uppgift. Ja jag vet, HYBRIS! men så var det i alla fall och det står jag för. Uppgiften var väl något dunkel, men gick väl i linje med att sprida hjälp, kunskap, förståelse osv. Inga dåliga grejor i sig, men som sagt, ett visst mått av hybris fanns med i bilden. Lite av att "Jag vet, lyssna här!" jag är inte så förmäten, eller kanske entusiastisk längre. man lär sig med åren att var och en gör (eller inte) sina misstag, fattar sina beslut utefter bästa förmåga. Så är det, och förmodligen lär det väl bli värre innan det blir bättre igen. Det verkar som om åldrandet går i hopp och ryck, än är det sinnet, än är det kroppen. Jag undrar om dessa två någonsin är i synk egentligen? Kanske hos människor som har en annan närvaro än jag, vem vet? Jag stretar på ändå. Men för att återgå till "kallet", uppgiften.

Bland vänner och bekanta omkring mig finns alla sorters människor, men de som berör mig mest (inte nödvändigtvis bäst) är de som har en negativ syn på sina liv. Dras jag till dem, eller de till mig, eller berör de mig på ett sätt som gör att jag märker dem mer? Jag vet inte, men om, och bara om, det nu finns uppgifter för oss här på jorden, är min då att försöka sprida min (någotsånär) positiva syn på livet? Eller är det kanske jag som skall lära mig att inte med klämkäcka tillrop frenetiskt blockera det som är tråkigt, hemskt, betungande? Vem vet, kanske är det varken si eller så, kanske skall vi bara leva efter bästa förmåga, och på så sätt både ge och få? Själv finner jag den tanken gaska rogivande, och skall göra mitt allra bästa för att bevara den nära både mitt hjärta och min hjärna nästa gång jag möts av det negativa.





Denna fredag morgon skall vara den sista här "på Lasarettet", ja förutsatt att jag kan hålla mig lugn och inte ramla i duschen och bryta mig.Hur smidigt och bra allt än har gått, förutom den lilla "retouche" som hindrade min hemgång i onsdags, så är det ändå bättre hemma. men som sagt, jag har haft mycket, mycket tid att tänka på hur väl livet kanske blir en dag, när man är gammal, mindre kvick i fötterna, när man varken hör eller ser klart... Tanken svindlar lite, men ger mig också en chans att komma ihåg att det finns äldre människor nu med, som var unga en gång för kanske inte så länge sedan beroende på hur livet har behandlat dem. Människor som säkerligen i de allra flesta fall har sina unga sinnen i behåll i kroppar som stretar emot på ett eller annat sätt. Jag skall försöka tänka ännu lite mer på dem, vara snällare, svälja min otålighet, tala, ta kontakt. Det kostar inte så mycket, men är värt så oändligt mycket mer. Jag vet, för jag var gammal i några dagar, och är så tacksam att få komma hem till mitt gamla, unga jag.



Min mormor skulle fyllt 98 år idag om hon fortfarande levt. tack och lov gör hon inte det; hon blev "bara" 93, tillräckligt många år för att ha levt hela sitt liv till slutet tror jag. Kanske kan man inte säga så, det sägs ju att var människa har sin stund på jorden, och att det inte är upp till oss att säga vad som skall vara ett lagom långt liv. Mormor Elin är den enda människa som jag känt som det ändå verkat som att hon levde tills hon dog, om man kan uttrycka sig så. Hon blev tröttare, mer tillbakadragen, tänkte länge och ofta på alla syskonen son redan lämnat henne sfter sig, på barndomens fasor och glädjeämnen. Sedan låg hon två dagar knappt, och sedan försvann hon bara... Visserligen var hon inte hemma de sista ett och ett halvt åren, vilket kan göra mig så sorgsen ibland att det inte går att beskriva, men hon hade familj omkring sig som brydde sig, och ibland när jag tänker tillbaka på den tiden så kanske det inte spelade någon större roll heller. Hon hade hela sitt liv inom sig, och alla sina tankar och minnen. Kanske det räcker på slutet. Kanske är det vi som står vid sidan om som behöver vara där, för att ta farväl, förr att se att det är sant att en annan människa är i ett ögonblick; i det nästa är helt borta.

Nu, eller aldrig!

Japp, så får det bli. Nu har jag dragit bene efter mig i vad som känns som månader....Bytt stil hit och dit, lekt med design etc...allt för att slippa ta ett rejält tag i mig själv, och denna blogg.
Jag har fyllt femtio alldeles nyssens, det gjorde inte särskilt ont, men visst känns det på vissa sätt. mer om det senare, eller på andra bloggen som är det allra minsta mindera utelämnande. Här kan jag konstatera att jag har vänner. Både goda, riktigt goda, och sådana som är FB-trogna. Det värmer, och jag är glad för kommunikation förutom den närmaste familjen! Familjen ja, både min far och syster hörde av sig på dagen. Ja, min bror också, men han är självskriven gratulant, och för mig fullkomligt välkommen. De två andra tog mig på sängen, far icke minst. men men, åren går, och jag har inga hard feelings längre. fast det frstås, att höra varje dotters/sons skräcklitania ; jag vill träffa dig före jag dör-litanian........oh well, we'll see.
Som sagt femtio. vilket innebär att det nu är hälften kvar! Jodå, ett visst mått av äppelkäckt lever fortfarande kvar, fast det skall erkännas att jag ibland känner mig både luttrad och trött...och gammal, och luttrad....Oftast för att det inte är alldeles lätt att se att det finns saker kvar "att göra". Ja jag vet, det finns det, men vad, och varför? I min bok innebär luttrad ju att man likom inte kan hetsa upp sig fullt till den milda grad som tidigare, så vad är det då för idé med nya vistor? Man undrar, och lär väl så smånongom få rda på det.
Några nya grepp blir det dock. Nästa vecka blir det nästa /sista operation. Jag är bara lite nervös, men har ju ändå förlikat mig med tanken. man kan ju alltid tacka nej, men jag tackade ja, so.......Lite nojigt låter det med bentransplantat, men det är litet, och nuförtiden funkar ju smärtstillande på ett helt annat sätt, så det skall gå bra bara! Som sist blir det torsdag kväll med inskrivning, operation fredag morgon, och tja sedan får vi väl se.
Hursom är jag glad att det till slut blev snöflingor på bloggen! jag vet inte vilka, eller hur eller varför, men vad gör väl det. det snöar!
Nu skall jag Googla efter en snygg desk-top calender....
A+!

Före avfärd

Jaha, så har jag ödslat tid med att leka med designen på min blogg istället för att skriva. Ställtid tror jag visst att det kallas. I min privata ordbok är det nog så att det heter "prokrastinera", men men... Jag har just varit på utländska bloggen, så jag förlåter mig. OCH klockan är tio, jag skall gå upp sju, och dessförinnan, ja innan läggdags alltså, så skall hunden ut, och maken väckas....
Det är förresten torsdag. Jag har arbetat halvdag, och sedan varit och vaxad både ben, bikinilinje samt armhålor...en " forfait" som det heter, för 45 spänn. innan arbetet fick jag lymfdränerande massage av min kiné, för ansiktet....skönt!
Hämtade även en liten resväska i garaget, då det i helgen bär av bort till nästa departement för en hotellvistelse vid havet. Hoppas vädret håller i sig!
Helgeskapaden är ett led i firandet av min förestående födelsedag. Paris har stått högt pålistan, men jag vill vara i Paris i sol och värme, inte Göteborgs-väder, så Sanary-sur-Mer it is!
Paris finns förhoppningsvis altid kvar....kanske våren kommer att ge oss tillfälle....
22.08, I better get a grip!

Till slut....

Det rä bara att göra det. Så säger de i reklamen, och det stämmer för här har jag värkt på vad jag skall skriva. Vad jag skall börja med. Bilder eller inteI stället har jag skapat två nya bloggar...ja de är ju egentligen hemsidor för vår lilla uthyrningsrörelse. En svensk och en engelsk. Det är en bitch att hålla på med, och det blir alltid något fel. Fördelen med bloggformatet är ialla fall att det är lätt att gå in och korrigera. Tids nog blir det perfekt, för perfekt måste det bli!
Jag har märk att jag är petigare än jag låter påskina, och oroar mig lite för att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför perfektion är viktig.
Dessa eviga frågor och analyser! jag säger som Jerry Seinfeld; "Why can't you just be?" Och har inget svar att ge mig.

Gnälligt värre här, men så blir det när tröttheten kommer ikapp, när man vill men inte orkar, och inte vill inse. Jag är gammal nog nu att lära mig av mina misstag, men det vill sig inte ändå. Nåja, lite har jag lärt mig, och därför gick jag inte till gymnastiken ikväll, utan tar det lugnt med bok, musik och datamaskin. Inte dumt alls!
I öcrigt är livet bra med fortfarande fint väder,även om det börjar bli lite kyligt. På morgonen kommer handskarna på inför cykelturen till jobbet, och på eftermiddagen kan man cykla hem barärmad. Total höst har det alltså inte blivit ännu.
Ändå ser jag fram emot julen, det enda som är positivt med vinterperioden.
Men mer om det nästa gång.
Nu är det dags att vila lite till......

End of Summer

Att komma tillbaka hem till trädgården efter fem veckor på annan ort var en överraskning! Min sallad (som jag trodde skulle ha äits upp av någon vajade glatt med sina blommiga toppar...

Denna sommaren går definitivt mot sitt slut nu. Bilderna är ju nog så vackra, men utanför mitt fönster piskar regnet, och inte ens småfåglarna syns till. Ja ja, jag skall hänga ut frö, men det regnar så trist....Victoriaplommonen är nästan slut. Plockade eller nedblåsta för att senare förtäras av både hunden och oss. Nu väntar några äpplen på sin tur, om inte kastvindarna tar ned dem först.

Konstigt att inte alla mina foton kom med...nåja, jag hade ju inte tänkt blogga ändå just nu, men är ju ialla fall lite grann i kontakt med sidan. Det är dags att sluttra huttra och huka framför datorn (som för övrigt inte blev en ny en, utan bara vansinnigt upphottad!), och istället get going.

Way down South

Jag tittar på mitt inlägg med bilder. Konstigt att där flimrar förbi något sorts meddelande från Photobucket. Man kan ju bara hoppas att det bara syns hos mig (fat chance!), och jag förmodar att detta är orsaken till att vissa bilder aldrig kom fram som det var tänkt.

Alltså, jag skriver för sällan här, och har legat av mig något vansinnigt. Så snart livet kommer ifatt mig, dvs i oktober skall jag ta tag i detta igen. Tänk om det kunde bli på en ny dator!

Solen har just gått upp här i Södern, det slamrar från hypermarchén på andra sidan vägen. Ändå ganska stilla, här är full semestertid, och få människor skall någonstans vid denna tiden på dagen. Nätterna börjar bli lite svalare men det går fortfarande fint att sitta ute utan ytterkläder. Efter den 15:e brukar regnen komma. Jag hoppas att jag hinner iväg innan dess. Vi har redan haft ett par rejäla slagregn med tillhörande åska, och även om jag verkligen gillar den typen av väder är det obekvämt, helst om man inom kort skall kånka väska till flygplatsen osv.

Ja det drar ihop sig, och på något underligt vis så finns det mesta kvar att göra. Handla ditten och datten, se om Carole kan ta sig han mina lurviga, kolla varför ena hörapparaten inte fungerar som den skall....Det är samma gamla vanliga "so much to do, too little time". Å andra sidan har jag inte legat på latsidan, och det har varit väldigt varmt, med massor av turister ivägen för mig ständigt och jämt. Jag kan skryta med att jag ändå inte tappat tålamodet mer än ett par gånger...inte illa i hettan, i köerna!

Det är dags för en andra kopp kaffe, sedan beger jag mig ut på de äventyr denna dagen har att erbjuda.

Blandade funderingar

Visst är det en käck titel? Den öppnar liksom vägen för precis vadsom helst. Jag behöver inte tänka ordentligt, och inte ta ställning heller.
Och varför skulle jag? Jag sitter söderöver med datorn i knät, och har försökt chatta med bästa käraste Cara på FB. No dice. No luck...Synd, för detta är en sådan där kväll som komer alltmer sällan: ett lite glass rött, god musik...jag längtar mig bort! BB sjunger och spelar, jag vill bara dansa! På en klubb i USA, där folk dansar med kroppen, inte attityden! Jag vill bli blåst av dansgolvet av B3:an, elgitarren, blåset....
Istället sitter jag som sagt här i min ensamhet, allt varmare om knäna, med dålig hållning...
Jag klagar inte, absolut inte! För det är bara i de här sammanhangen som just denna känslan infinner sig. Är det inte blues in the US, så är det gamla godingar från Svensktoppen, nostalgiskaste filmen, ABBA, what have you.
Att få ge sig hän i sin ensamhet är inte trist alls. Och som vi ju vet kan det ju bara göras just i....ensamhet.
I rock!!

En sommar i Södern

Det är dags att försöka sig på bloggandet igen. Tiden är illa vald, det kommer två väninnor på lunch här i lånade lägenheten, och jag borde förberedan osv. Istället balanserar jag min allt hetare datorn på knäna, och testkör lite bilder från här och nu i den varma Södern. Vence La Jolie är vår slogan i den lilla staden. Och visst är hon väl rar? Det var flera år sedan jag tillbringade den varma perioden här. Jag hade bekvämt oc glatt glömt av baksidorna med att vistas i en stad som fylls med turister som förvirrat flanerar utan tidspress eller den minsta lilla aning om vad de håller på med. Nåja, mycket är positivt också, inte minst "les soldes" som jag glatt tagit mig an med det resultat att jag nu har fler, och uddare nya kläder och skor än någonsin förr! Ingen kan shoppa så bra som en ensam kvinna på annan ort!

.

Från dammen hos "mina fransmän" kommer fotona på "les libellules", trollsländoena. Eller rättare sagt de skal de lämnar kvar när de lämnar vattnet och tar luft under vingarna. Det var inte riktigt så mörkt som det ser ut, utan effekten av blixten och närbildsinställningen.

Det borde finnas fler bilder från den här serien här, men eftersom jag inte bloggat på länge, och eftersom en hel del verkar ha förändrats på Blogger sedan sist, så får det bli så här nu. Förmodligen dyker resten upp när och var jag minst anar det. Tills dess.....

Ur askan i elden...and then some.

jag kommer alldeles precis från en förvirrande chat-session med Countrygirl. Det är alltid lika roligt, och som sagt förvirrande, och jag blev skälld på för att jag är lat och inte bloggar så ofta som sig bör. Hon har helt rätt, givetvis, och det är med skammen rodnad på kinderna som jag kröker rygg över tangenterna. Nja, inte riktigt, men jag har varit på väg länge, och så kommer det ena efter det andra ivägen.
Det har varit lite extra jobb, vilket ju är bra med tanke på den stundande sjukledigheten. Sedan har jag börjat på La Gymnastique Volontaire på tisdag och fredagkvällarna. det plus min dans fyra timmar på mändagskvällen gör det lite snärjigt.men det största skälet är väl att jag ahr svårt att finna det lugnet och den ron jag behöver för att få något vettigt sagt....
Jag läser också. Just nu är det ju carsten Jensen och hans sjömän som nästan hemsöker mig. Efter några kapitel var jag så nedstämd att jag lånade hem lite blandad kompott från mitt lilla bibliotek; istället för Keats blev det V. Sackville-West. Hon krev ju i många många år om engelska trädgårdar, planering av desamma mm. mm. jag fick fatt på en diktsamling i fyra (årstider) delar i en föredömligt högtravande stil. Intressant för en som jag, som inte läst lyrik....För att pigga upp mig efter Hr. jensen tog jag också en Iain Banks. Jag gillar honom skarpt, inte minst hans sci-fi som är briljant och mindblowing, men detta var ordinarie fiction, och oj! wham bam! tack för den deppen! The Wasp factory var visserligen lika bra som man hade kunnat hoppas, men ämnet! Här gick jag raskt från en död hund till flera stycken, and then some! I högen som är oläst ligger det ett par böcker som kanske kan trösta mig, bl a Julian Barnes bok om Conan (sir Arthur) Doyle och en George jag inte minns namnet på i skrivande stund. Vi får se.

Såja, tråden är tappat för tillfället, och jag kan ju passa på och tillägga att det varit en sådan där vårsolig söndag när man kunnat gå utan jacka, i bara koftan. Ja före lunch ialla fall, sedan försvann solen och det blev lika kallt och rått som tidigare. Men det inger ju hopp.
I Nice är det kernevalsyra. Jag är ingen vän av karnevaler, vare sig de är i Rio, Hammarkullen eller Nice! Att titta på fula "floats" medan folk skriker och skränar och "har roligt" är absolut inte min tekopp. Au contraire, jag ser inget som kan kallas kul i det hela, och undrar varför det är så "stort" a ha kul på kommando. Kalla mig gnällig och motvalls....
Vad mer vad mer? jag har (som vanligt) haft så många tankar i mitt huvud, med de försvinner tdligen lika snabbt som de duker upp. En del av mina uppslag har i och för sig varit ämnade för "den andra bloggen", men jag är säker på att det var något som låg och värkte....Det kanske kommer.
Igår såg jag om en gammal film på teve. Missing, med Jack Lemmon och Sissy Spacek. Bra bra bra! Skrämmande också, med tanke på att det fortfarande idag säkerligen pågår precis samma sak i t ex Ryssland, Georgien,Kina....you name it. Skillnaden är väl att i filmens sjuttiotals-Chile så var det ju i stort sett första gången. Nu borde vi veta bättre. Konstigt att det inte skall kunna gå att ha en åsikt emot utan att utsättas för våld. Det börjar väl i sandlådan förmodar jag, där någn "är dum", sedan helt plötsigt är man vuxen, tycker fel och blir torterad och mördad.....Konstigt att våld fortfarande inte är tabubelagt. På film och teve finns det i en aldrig sinande, eller för den delen särskilt censurerad ström, medan t ex sex ( som ju oftast inte behöver vara våldsam)klipps bort för att det är....ja vaddå?? Makes you wonder.
Nehej, här blev det gnälligt. vilket i coh för sig inte är alldeles av ondo, men om man multiplicerar det med kramp i ömma ryggmuskler så finns bara en väg att gå. Adjö så länge!